Laboratoriearbetet kräver både exakthet och erfarenhet. Planktonarter är inte lätta att identifiera under mikroskop. Arbetet kan kännas långtråkigt men när något överraskande dyker upp, kanske en ny art för Östersjön eller ett omvälvande arkeologiskt fynd, får forskaren sin belöning.
En vattenanalys kräver apparatur, laboratorieutrustning och noggrannhet
Vattenundersökningar är en del av den traditionella havsforskningen: I Finland har man analyserat havsvattenprover i över hundra år. Moderna metoder och anordningar kan på ett tillförlitligt sätt fastställa en mängd olika ting från vattenprover: halten av skadliga ämnen, syre och näringsämnen, eller t.ex. halter av klorofyll som är en indikator på mängden växtplankton i vattnet.
En del vattenprover undersöks redan ombord på fartyget, andra konserveras för senare analys. Vanligtvis mäts mycket små koncentrationer av ämnen i havsvatten: tusendels eller miljondels gram per liter. Därför måste man var noga med att de ämnen som mäts inte kommit in i proven någon annan väg. Tillsatts av reagenser eller överföring av prover till mätapparaten är känsliga skeden i det här avseendet. Alla provkärl hanteras med största noggrannhet. Hygien är en dygd i laboratoriet!
Planktonanalyser för att utreda hela artsammansättningen i proverna
Det finns ingen genväg för att undersöka planktonprover. Prover insamlade i fält måste undersökas under mikroskop. Det här arbetet kan endast utföras av en erfaren planktonexpert som kan bestämma både grupper och arter. Antalet växtplanktonarter i Östersjön är ca. 2000. Djurplanktonarternas antal är däremot färre: bara drygt 200 arter.
Avsikten med planktonundersökningarna är att följa upp de förändringar som planktonsamhällena undergår. Därför försöker man så noga som möjligt identifiera alla arter. Dessutom beräknas biomassan (för växtplankton) eller individantalet (för djurplankton) för varje art.
I undersökningarna fäster man särskild uppmärksamhet vid de planktonarter och skadliga ämnen som fungerar som indikatorer på havets tillstånd. Också eventuella främmande arter övervakas noga.
Planktonforskningens resultat kommer att användas både i förvaltningen av Finlands havsområden och i vetenskaplig forskning i vidare bemärkelse. Forskningsresultat levereras till internationella databaser och kan till exempel ingå i globala kartor över växt- och djurplanktonbiomassa.
Bottendjursundersökningen har sina egna metoder
Prover på bentiska djur som kommer till laboratoriet är sållade redan i fält, genast efter provtagningen. Trots detta innehåller proven också mycket annat: sandkorn, växtrester och andra små fragment. I laboratoriet måste bottendjuren hittas och plockas ut med pincett. Arbetet kräver tålamod och stadig hand.
Bottendjursprover studeras vanligen under stereomikroskop. Varje art antecknas, liksom också antalet individer av varje art. Dessutom bestäms biomassan, dvs. djurens sammanlagda vikt. För vissa arter mäts också storleksfördelningen, dvs. hur många individer som hör till varje storleksklass.
Bottendjurssamhällets artsammansättning beror i hög grad på hurdan bottentyp de lever i. En erfaren forskare kan säga ungefär vad ett prov kommer att innehålla redan från dess utseende. Hela artspektret och förhållandet mellan olika arter framgår ändå först vid en noggrann undersökning och separering av de enskilda djuren.
Arkeologiska fynd måste konserveras
Ett viktigt skede i bearbetningen av arkeologiska fynd är konserveringen. Konservering handlar om att stabilisera de förhållanden som påverkar fyndet. Syftet är alltså inte att återställa objektets ursprungliga utseende, utan att förhindra eller åtminstone bromsa upp förstörelsen av föremålen. På så sätt bevaras objekten som källmaterial för forskare och museer.
Bevarandet av marina arkeologiska föremål är väsentligt eftersom föremål som lyfts upp kommer i kontakt med luft. Detta försnabbar nedbrytningen. Torkning kan vara lika ödesdigert. Därför måste föremålen hållas fuktiga tills de konserverats.
Konserveringen är en svår process av många orsaker. Även om föremålen verkar vara intakta, kan deras struktur ha förändrats under århundradena. Temperaturvariationer, ljus och mikrobverksamhet gör föremålen sköra. Dessutom försvåras konserveringen om det består av flera olika material.
Konserveringen börjar med en grundlig rengöring. När föremålet är rent läggs det i en konserveringsvätska vars sammansättning beror på materialet. Konserveringsprocessen kan ta allt från några månader till flera år. Konserveringensprocessens framsteg övervakas och kemikalier tillsätts vid behov.