Främmande arter är en benämning för alla de arter som, på grund av människan, spriditt sig från sina ursprungsmiljöer till nya miljöer, ofta mycket långa avstånd. Ett exempel är de arter som transporteras i fartygens ballastvatten. Vid anpassning till en ny miljö kan främmande arter föröka sig snabbt och äventyra tillvaron av lokala arter och ekosystemen.
Brackvattnet gör Östersjön till en svår livsmiljö för både havs- och sötvattensarter. Därför har bara ett fåtal främmande arter lyckats etablera sig här. Efter att ha etablerat sig i en ny livsmiljö förlorar främmande arter ofta i konkurrensen med lokala arter.
De flesta främmande arter som kommer in i en ny miljö konkurreras snabbt ut av de ursprungliga arterna. I vissa fall klarar de sig ändå utmärkt och förökar sig snabbt. I värsta fall kan de hota både de ursprungliga arterna och ekosystemens funktion. I takt med klimatförändringarna värms havsvattnet upp, vilket kan främja etableringen av sådana främmande arter som är anpassade till varmt havsvatten.
I slutet av året 2024 hade mer än 30 främmande arter upptäckts i finska havsområden. Till de senast anlända räknas den amerikanska trågmusslan (Rangia cuneata) som hittades i Finska viken 2021, kräftdjuret Nippoleucon hinumensis och smörbultsfisken Proterorhinus semipellucidus som observerades i östra Finska viken.
Ryggradslösa främmande arter lever i havets bottensubstans, på havsbotten och i vattenmassan. Det här är arter som spridit sig till Finland med fartygstrafiken, men många av dem har redan etablerat sig som en del av östersjöfaunan.
I bottenfaunan finns till exempel några arter amerikanska havsborstmaskar (Marenzelleria spp.) som spridit sig över hela kusten i tio år. De amerikanska havsborstmaskarna överlever väl i bottnar ur vilka bl.a. vitmärlor (Monoporeia affinis) och andra bottendjur tvingats vika på grund av låga syrehalter. Under året 2021 hörde redan mer än 90 % av havsborstmaskarna till främmande arter.
Slät havstulpan (Amphibalanus improvisus), som fäster sig på hårda bottnar, är en av de äldsta främmande arterna i Östersjön. Den observerades för första gången redan på 1840-talet. Den saknas i Bottenviken och innersta Finska viken där vattnet är för sött.
Den vattenlevande rovvattenloppan (Cercopagis pengoi) är varje nätfiskares skräck. Där rovvattenloppan förekommer i stora massor kan den förvandla fisknäten till genomskinliga gelésjok, med varje maska tillstoppad av loppor.
Främmande arter uppfattas oftast som något negativt, men de kan också etablera sig som en del av ekosystemet. Exempelvis är de små vitfingrade brackvattenskrabborna (Rhithropanopeus harrisii), som kryper bland stenar på lerbottnen, numera mat för abborren. De har dock ökat snabbt i antal och man befarar att de kommer att påverka inhemska arter. De äter bl.a. sådana kräftdjur och snäckor som håller blåstången ren från ytalger.
Främmande ryggradsdjur i det finska havsområdet omfattar minst fem fiskarter. Vissa av dem har spridit sig med fartygstrafiken medan andra, såsom karpen och silverrudan, är aktivt inplanterade. Förutom med sjöfarten hamnar speciellt fiskarter i Östersjön även på grund av avsiktliga utsättningar och från fiskodlingar.
Den svartmunnade smörbulten (Neogobius melanostomus) hör hemma i Svarta- och Kaspiska havet och spred sig till Östersjön med fartygstrafiken, sannolikt via det östeuropeiska kanalsystemet. År 1990 upptäcktes den vid polska kusten och 2005 i Skärgårdshavet. Därefter har arten spridit sig från östra Finska viken så långt norr som till havsområdet utanför Uleåborg. Tills vidare har den inte hittats i inlandsvattens.
Den svartmunnade smörbulten äter mest musslor och snäckor, men också andra bottendjur, rom och fiskyngel. Den kan bli 25 cm lång på fem år, dvs. dubbelt så stor som den svarta smörbulten, som tillhör den finska marina fiskfaunan. Eftersom den svartmunnade smörbulten lever i täta populationer kan den försämra näringsläget för svarta smörbulten.
Bara på några år har den svartmunnade smörbulten på ökat så mycket på vår kust att den ställvis trängt ut både svarta smörbulten och stensimpan.
Svartmunnade smörbulten fångas med traditionella fiskeredskap såsom metspö eller pilk. Dengår också i fiskfällor, nät och ryssjor. Dess fiske och användning har redan ökat i Danmark, Polen och de baltiska länderna. Landets årliga fångster av arten har varit så höga som 60-90 ton.
Rovfiskar och sälar, liksom skarvar och andra fåglar som äter fisk, har också gynnats av svartmunnade smörbulten. Smaken på köttet sägs vara mild och påminna om abborre.
Främmande växtarter vandrar in på samma sätt som andra organismgrupper. De arter som kommer längst ifrån transporteras i regel med ballastvatten, eller till och med av flyttfåglar. Strömmar och avrinningsvatten sprider främmande arter som redan är etablerade i andra delar av Östersjön.
Längs den finska kusten lever bara två kända främmande kärlväxtarter, vattenpesten (Elodea canadiensis) och vårtsärven (Ceratophyllum submersum). Båda är ursprungligen sötvattensväxter som först koloniserat insjöarna och som sedan med hjälp av fåglar spritt sig ut till Östersjön.
Båda arterna drar nytta av eutrofieringen och erövrar aggressivt livsmiljöer av andra arter. Särskilt vattenpesten anses vara mycket skadlig i insjöarna. Båda arterna är vanligare i insjöar än vid kusten.
För algernas del är artbestämningen fortfarande ofta bristfällig. Därför kan det finnas oupptäckta främmande algarter längs kusten.
En stor del av främmande arter sprids med sjöfarten. Av den anledningen upprättades 2017 ett barlastvattenavtal, enligt vilket utrustning för behandling av barlastvatten ska vara installerad på fartyg senast 2024. Detta bidrar till att förhindra spridning av skadliga invasiva arter – såsom svartmunnad smörbult – inte bara till havsområden, utan även från havsområden till inlandsvatten.
Medborgarobservationer är en viktig del i kampen mot främmande arter. Med deras hjälp kan vi ta reda på hur brett främmande arter har spridit sig och veta hur vi ska rikta in åtgärder för att bekämpa dem på rätt sätt.
Finland har en nationell strategi för hantering av främmande arter och en egen förvaltningsplan för skadliga EU-främmande arter. Målet är att förebygga skador och risker som främmande arter kan orsaka för Finlands natur, samhälle och välbefinnande.
En art kallas främmande eller invasiv om den har spridit sig till ett nytt område med hjälp av människor – avsiktligt eller oavsiktligt. Invaderande arter sprider sig däremot till nya områden oberoende av människor, på egen hand.
