Genom modellering kan vi dra slutsatser om områden från vilka vi inte har direkta observationer. Modellerna bygger på ett dataunderlag som använts för att extrapolera till exempel havsbottens egenskaper över större områden. Modeller kan också användas för att göra utbredningskartor för olika arter.
Miljödata blir bas för modeller
Med hjälp av modellering kan vi studera havsnaturen och dess fenomen också över större geografiska områden. Modellerna generaliserar informationen från vissa undersökta stationer till större omgivande havsområden.
Modelleringen utgår alltid från reella observationer. Informationen kan till exempel bestå av de observerade platserna för en viss art eller biotop. Modellen kombinerar dessa data med ett dataskikt som visar miljöförhållandena. Dataskiktet bygger oftast på satellitbilder. Slutresultatet är en modell över artens eller biotopens sannolika förekomst över ett större antal observerade platser.
Modeller kan också användas för att bedöma inte bara utbredningen av arter utan också de viktigaste förökningsområdena för fisk. Den fysikaliska havsforskningen producerar också hydrodynamiska modeller som används för prognoser om vågsvall, strömningar, vattenstånd samt variationer i havets temperatur och salthalt
Mänsklig inverkan på havsnaturen kan också modelleras
Modellering är också lämplig för mänsklig konsekvensbedömning. Då vi vet hur olika mänskliga aktiviteter placerar sig på kartan och vilka arter och biotoper som förekommer i samma områden, kan vi göra en modell över vår påverkan av naturen i dessa områden och vilka risker vi utsätter den för.
Konsekvensmodeller kommer väl till pass i havsplaneringen. De visar oss hur viktiga naturvärden överlappar planerade mänskliga aktiviteter och hur starkt aktiviteten skulle försvaga dessa värden.
Konsekvensmodeller tar också hänsyn till lokala miljöförhållanden. T.ex. djupet av ett havsområde och dess känslighet för vind och vågsvall kan antingen förbättra eller minska miljöpåverkan.