Till havs 100 dagar av året

Aranda är ute till havs cirka 100 dygn per år. Forskningsresornas längd kan variera från några dagar till en vecka eller två. På fartyget arbetar man i två skift, i medeltal 12 timmar per dag. Forskarna och besättningen har tillgång till kök, gym, bibliotek och bastu.

”Himmelsankaret” håller fartyget på plats under provtagningen

På Aranda arbetar man oberoende av vädret. Styrsystemet är dimensionerat för att motsvara forskningsarbetets höga krav. Styrsystemet är kopplat till ”himmelsankaret”, det vill säga fartygets DGPS-system. Tack vare himmelsankarets automatik, lyckas man även i hård vind hålla fartyget stationärt, med avvikelser som är mindre än en meter.

Aranda är ett polarforskningsfartyg och kan röra sig överallt på Östersjön året om. Resor till själva polarområdena måste däremot företas under våren, sommaren eller hösten då isen är tunnare. På vintern kan polarisarna växa sig 7 m tjocka och det är mera än till och med isbrytarna klarar.

Vågbojsservice i snöstorm.

Ilkka Lastumäki

© Ilkka Lastumäki

Aranda ute i rekordkyla.

Ilkka Lastumäki

© Ilkka Lastumäki

Forskningsarbete under ytan.

Ilkka Lastumäki

© Ilkka Lastumäki

Miljövänlig körning

Aranda samlar också data om hur sjöfarten kunde göras grönare. Utsläppen och bränsleåtgången övervakas kontinuerligt under resorna. Så här lär man sig köra så miljövänligt som möjligt.

Kraftöverföringen är helt elektrisk vilket gör fartyget tystgående. Det här är en förutsättning för forskningen. Korta sträckor kan köras på batterierna vilket ytterligare minskar bullret.

Häftigt väder vid Gotland

---

Aranda i århundratets storm år 1995

År 1995 var Aranda ute på en forskningsresa vid Gotlands kust. Under resan bröt en häftig storm ut med 5–6 meter höga vågor och tillfälliga vindhastigheter på 44 m/s. Stormen varade i åtta timmar, av vilka en och en halv timme uppfyllde definitionen av en orkan. Arandas äventyr gav upphov till stora rubriker och uppmärksamhet i media.

Havsforskaren Tanja Kinnunen var med på resan: ” Lyckligtvis klarade vi oss utan fysiska skador, men särskilt för oss forskare var det nog en häftig upplevelse.

Det enda besättningen kunde göra i stormen var att försöka hålla fartyget på plats. Att ta sig framåt var omöjligt. Fartyget som normalt går på automatik styrdes nu av två personer. Kaptenen höll fören upp i vind och styrmannen gasade varje gång ett nytt vågberg närmade sig.

Vi forskare satt hoptryckta i mässen och kunde inget annat än vänta. Sjögången var så hård att det var praktiskt taget omöjligt att hållas på benen. En del av oss var säkert lite ängsliga för hur det skulle gå och alla önskade sig brinnande att stormen snart skulle bedarra”.