Fjärranalys avser t.ex. metoder för att göra mätningar av egenskaper i omgivningen med hjälp av satellit- och flygbilder. Med fjärranalys undersöks t.ex. ytvattenkvalitet, istäckets utbredning, vattentemperatur och kustvegetation.
Satelliter mäter solljuset som reflekteras från vattenområden eller den termiska strålningen från undersökta mål. Satellitinstrument tar och lagrar bilder med samma princip som vanliga digitalkameror. Skillnaden till en vanlig kamera är att satellitbilder tas med större noggrannhet och i flera smala våglängdsområden.
Ämnen i vatten, till exempel lera, humus eller algpartiklar, reflekterar ljus på olika sätt beroende på våglängd. Därför ser också det mänskliga ögat dem i olika färger. Tolkning av satellitbilder ger information om vattenkvaliteten. Det är viktigt att följa upp t.ex. förändringar i vattnets algmängd och grumlighet. Vid tolkningen används matematiska modeller som kombinerar observationer som erhållits med olika våglängder. Numera används ofta maskininlärningsmetoder. Bearbetningen och tolkningen av satellitobservationer är till stor del automatiserad. Bilder i sanna färger kan beskådas samma dag.
Satellitobservationer fås regelbundet från olika havsområden. Med hjälp av dem kan man utarbeta tidsserier och härleda utvecklingstrender. På basen av tidsserierna kan man också utarbeta en sammanfattande statistik, t.ex. för att beräkna den genomsnittliga mängden alger över en period av flera år. I Finland har man också gjort en omfattande vasskartering av hela kusten utifrån satellitbilder.
Inom isforskningen är satelliter bra hjälpmedel. Till exempel, vid framställning av iskartor, används både satelliter för avbildning av synligt ljus och radarsatelliter. Algoritmer utvecklas för tolkning av radarbilder, vilka kan användas för att beräkna till exempel istäckning och istjocklek. Uppgifterna kompletteras med så kallade massbalansbojar. Radarsatelliter är viktiga, särskilt eftersom de kan skanna genom moln.
Isfältets rörelser och formförändringar har traditionellt undersökts med satellitbilder och bojar som driver med isen. Under senare år har en metod utvecklats som utnyttjar observationsdata från kustradarn. Med hjälp av radardata är det möjligt att följa isens rörelser mer i detalj under hela vintern.
Satellitbilder är inte särskilt användbara nära stranden, där landformationer orsakar reflektioner i bilderna. De låga stränderna är dock ekologiskt särskilt intressanta, och det finns rikligt av dem längs Finlands brutna kust. I sådana områden används kameror kopplade till flygplan eller drönare. Kamerorna kan identifiera föremål som endast är några centimeter stora, medan separationsnoggrannheten för satellitbilder i bästa fall förblir ett par meter.
En vanlig digitalkamera kan användas vid flygfotografering. Vid behov används även multispektrala sensorer, vilka fotograferar i flera våglängdsområden, eller kameror som registrerar värmestrålning. Flygfoton kan användas för att studera till exempel strandlinjens förskjutning eller utbredningen av våtmarker vid havet. Fördelen med flygfotografering är att atmosfären inte orsakar fel i resultaten och moln utgör inte ett hinder när man flyger under molntäcket.
Fjärrkarteringsmetoder inkluderar även ljusradar, dvs. LiDAR (Light detection and ranging). Den används särskilt i grunda vattenområden. Vid LiDAR-avbildning skickar kameran själv ljus till målet och mäter ljuset som reflekteras. Reflexionen kan användas för att avgöra om det finns djupt vatten, växtlighet eller eventuellt en viss vattenväxt under vattenytan.
Ljusets våglängd väljs enligt forskningsbehovet. Rött ljus tränger dåligt igenom vatten, så att med hjälp av det kan man utforska t.ex. vassens utbredning. Grönt ljus används däremot för att utforska bottenvegetationen i klara och grunda vattenområden och havsbottens kvalitet.
