Eutrofieringen är Östersjöns värsta problem
Östersjön plågas av eutrofiering, det vill säga övergödning. Detta syns som en abnorm tillväxt av alger och vattenväxter. Tillväxten skapar många problem, både för havet självt och för dess kustinvånare.
Östersjön är särskilt känslig för eutrofiering eftersom det är rätt grunt och vattnet byts ut långsamt. Dessutom är havet omgivet av tät befolkning som producerar mycket näringshaltigt avloppsvatten.
Kväve och fosfor skapar en tillväxtspurt
Speciellt kväve och fosfor eutrofierar Östersjön, eftersom i naturligt tillstånd råder det brist av dem. När stora mängder av dessa ämnen rinner ut från land börjar algerna växa explosivt.
Förutom näring behöver algerna också värme och ljus, vilket det alltid finns tillräckligt av på sommaren. Således regleras tillväxten av alger och vattenväxter av tillgången på näringsämnen.
Algerna och vattenväxterna är havsekosystemets primärproducenter och utgör basen för allt annat liv i havet. När det finns mycket primärproducenter får hela näringsväven energi och även marina djur ökar i antal. Detta kunde vara en god nyhet t.ex. för fiskare, men i verkligheten leder en långt gången eutrofiering alltid till problem, även för havets välbefinnande.
Övergödning förändrar livsvillkoren
Ett av de mest synliga tecknen på övergödning är den ökande algtillväxten. När vattnet innehåller stora mängder små planktonalger blir det grumligt och ljuset kan inte tränga lika djupt som tidigare. Detta är skadligt för många arter och effekterna återspeglas i hela näringsväven.
Den ökande produktionen i havet betyder också större mängder spillning och döda organismer. Bakterierna på botten, som bryter ner dött material, aktiveras och förbrukar mer syre. Detta leder till syrebrist i djupvattnet. Därför är många bottenområden i Östersjön numera ständigt utan syre.
Dessa stora förändringar påverkar hela ekosystemet. Vissa arter gynnas, andra lider. Klipp- och stensträndernas trådalger frodas, men blåstången förtvinar. Karp(mört)fiskarna blir fler medan flundrornas antal minskar.
Videon kräver att marknadsföringscookies är aktiverade. Vänligen aktivera cookies för att titta på den.
Belastningen har minskat, men havet mår fortfarande inte bra
Näringsbelastningen på Östersjön, det vill säga inflödet av näringsämnen från land och via atmosfären, började öka redan i början av industrialiseringen. Ökningen var snabbast under 1960–1980-talen, då näringshalterna i havet också ökade kraftigast. Effektivt vattenskydd har minskat näringsbelastningen i Östersjön under 2000-talet och på vissa platser har näringshalterna i vattnet till och med minskat.
Eutrofieringen ökar inte längre, men ändå har havets tillstånd inte förbättrats avsevärt. Näringsämnen har ackumulerats i Östersjön under årtionden, så det kommer att ta lång tid för dem att försvinna genom naturlig cirkulation. En orsak till havets dåliga tillstånd är att betydande näringsreserver har samlats i de djupa vattenskikten och på havsbotten. Dessa reserver upprätthåller eutrofieringen.
Belastningen, liksom näringshalterna, varierar kraftigt i olika delar av Östersjön. Varje delområde av Östersjön måste därför betraktas och behandlas skilt som en helhet.
