Belastningen har minskat, men övergödning förekommer fortfarande

Övergödningen påverkar alla havsområden runt Finland. Situationen är mest oroande i Finska vikens och Skärgårdshavets kustområden. Av de öppna havsområdena är läget sämst i Finska viken och den norra delen av Östersjöns huvudbassäng. Bottenviken är det minst eutrofierade havsområdet i Finland, men dess tillstånd har också försämrats.

Tecknen på övergödning har inte minskat

Övergödning kan bland annat ses i vattnets grumlighet och massförekomster av blågröna alger. Grumligheten indikeras av att siktdjupet är litet i nästan alla havsområden och det har inte skett någon positiv utveckling den senaste tiden. Alla öppna havsområden, med undantag för Bottenviken och Kvarken, är i ett svagt tillstånd också vad gäller blågröna alger. Massförekomster av blågröna alger, dvs. blågröna algblomningar, är ofta mycket omfattande och rikliga även om de årliga variationerna är stora.

Grumligheten och blågröna algblomningar är följder av vattnets höga näringsinnehåll. I alla Finlands öppna havsområden och i de flesta kustvattnen överstiger kväve- och fosforhalterna i vattnet de tröskelvärden som fastställts för god miljöstatus. Alltför stora mängder näringsämnen transporteras fortfarande till havet, vilket upprätthåller övergödningen.

Den diffusa belastningen fortsätter att vara kraftig

Majoriteten av näringsämnen som hamnar i Östersjön kommer från diffus belastning, dvs. från jordbruk, skogsbruk och glesbebyggelse i avrinningsområdet samt från tätorternas dagvatten. Näringsämnena transporteras till havet via älvar.

Jordbruket är den största källan till näringsämnen i Finlands alla havsområden. På lång sikt har fosfor- och kvävebelastningen från jordbruket inte minskat nämnvärt i något havsområde.

Även om de diffusa belastningarna inte har minskat har den totala belastningen från det finska området till havet ändå minskat 1995-2024 – för kvävets del i genomsnitt ca.10000 ton per år och för fosforns del ca.1000 ton per år. Detta beror på att utsläppen från punktbelastningskällor, såsom kuststäder och industri, har minskat. På lång sikt kan även en liten minskning ses i den diffusa belastningen.

Punktbelastningen har effektivt kommit under kontroll

Punktbelastningen har minskat i takt med att avloppsvattenreningen blivit effektivare. Den positiva utvecklingen började efter 1970-talet och har fortsatt till de senaste åren. Särskilt fosforutsläppen har minskat till en bråkdel av vad de var tidigare. Jämfört med fosfor är det svårare att reducera kväve från avloppsvattnet, men här har man lyckats bra. Kväve reduceras mer intensivt särskilt i kustområden där kvävet begränsar algtillväxten.

S:t Petersburgs avloppsvatten har också en stor betydelse för Finska viken. Fosforbelastningen på Finska viken minskade avsevärt efter att S:t Petersburgs avloppsvattenrening intensifierades i början av 2010-talet.