Övergödning påverkar allt

Östersjöns övergödning har man fått bevittna i decennier, och många av dess följder har blivit bekanta: Algblomningar har blivit vanligare, vattnet har blivit grumligt och blåstångsbestånden, som är viktiga för fiskyngel, har ersatts av trådalger. Havsforskning ger mer detaljerad information om hur övergödningen har fortskridit och vilka effekter den har på livet i havet.

Övergödning ökar mängden plankton i havet

Den mest synliga konsekvensen av övergödning är massförekomst av växtplankton. I ett eutrofierat hav finns rikligt av näringsämnen som utnyttjas av både mikroskopiska planktonalger och blågröna alger, dvs. cyanobakterier, som också tillhör växtplankton. Övergödning gynnar särskilt vissa växtplanktonarter, såsom just blågröna alger.

Mängden växtplankton kan övervakas genom att mäta α-klorofyllhalten i vattnet. Detta klorofyll finns i alla fotosyntetiserande organismer – dvs. även i planktonalger – och dess koncentration indikerar mängd av växtplankton. Klorofyllhalten i Östersjövattnet har ökat i Finlands alla havsområden sedan 1970-talet. Även om tillväxten avstannade på 2000-talet och till och med avtog i östra Finska viken, har inget finskt havsområde ännu nått ett bra tillstånd vad gäller klorofyllhalt.

Vattnet är grumligare än tidigare

Överflöd av växtplankton gör vattnet grumligare. Visserligen påverkas vattnets grumlighet även av lerpartiklar som transporterats av älvar och av humusämnen som färgar vattnet.

Siktdjupet i Finlands öppna havsområden har minskat avsevärt under de senaste hundra åren. Vattengrumligheten i Bottenviken och Bottenhavet har planat ut under 2000-talet, men har fortsatt att öka i Finska viken och Norra Östersjön. För närvarande är alla havsområden i dåligt tillstånd vad gäller siktdjup.

Blågröna alger och trådalger blir allt vanligare

Ett eutrofierat hav kännetecknas av massförekomst av blågröna alger, eller så kallade blågröna algblomningar. Blågröna algblomningar förekommer särskilt i Finlands södra och sydvästra havsområden och deras antal och omfattning har ökat sedan 1990-talet. De årliga fluktuationerna är dock stora eftersom massförekomster av blågröna alger påverkas av såväl näringsämnen som väderförhållanden. Blågröna algblomningar är kraftigast under varma, soliga somrar, och de är mest synliga i lugnt väder då de stiger upp till ytan.

När vattnets näringshalter ökar blir tjocka trådigalgsmattor vanligare på stränderna och klippbottnarna nedslammas. Blåstång och ålgräs, vilka växer djupare, är täckta av epifyter och lider dessutom av brist på ljus på grund av det grumliga vattnet. När blåstångs- och ålgräsbestånden minskar, utarmas också de livsmiljöer de bjuder för många smådjur.

På eutrofierade, mjukbottnade stränder blir bladvassen allt vanligare. Dess spridning underlättas också av att kor och får inte längre betar på stränderna. Bladvassbestånden tränger undan andra arter och därmed minskar kustnaturens mångfald.

Övergödning förändrar näringsväven

En näringsväv beskriver hur olika arter av organismer är kopplade till varandra. Samtidigt visar den hur materia och energi rör sig i ekosystemet.

På näringsvävens lägsta nivå finns primärproducenter, såsom växtplankton och strändernas större alger och vattenväxter. De fotosyntetiserar och skapar därmed grunden för hela näringsväven. Växtplanktonsamhället, som innehåller ett stort antal födoalger av god kvalitet, producerar högkvalitativ djurplanktonföda för fisk, vilket möjliggör en välmående fiskpopulation.

När havet blir övergött ökar mängden växtplankton, vilket också ökar förekomsten av djurplankton. Men övergödningen förändrar också sammansättningen av växtplanktonarter. Detta betyder att djurplankton erbjuds föda av lägre kvalitet än tidigare. Som en följd av detta ökar mängden små planktiska djur, såsom ciliater, hjuldjur och små vattenloppor. Då blir en stor del av planktonalgerna oförbrukade och sjunker till botten.

På botten accelererar nedbrytningsaktiviteten, vilket förbrukar bottens syrereserver. Bottendjur försvinner från syrefria bottnar. Från de syrefria bottensedimenten frigörs dessutom fosfat vilket hamnar tillbaka i vattenmassan. Detta kallas internbelastning.

Minskningen av planktondjur och vattnets grumlighet kan ses i fiskbestånden. Överflödet av mörtfiskar ökar, eftersom deras yngel finner föda i grumligt vatten bättre än andra fiskarter. Också gösen gynnas av övergödning. Gäddan och abborren däremot lider. Det är svårare för dem att fånga byte i grumligt vatten. Övergödningen inverkar också ogynnsamt på flundran som lever på botten.