Övergödningen varierar beroende på havsområde

Vissa av havsområdena kring Finland är mer känsliga för övergödning än andra. Koncentrationerna av näringsämnen som främjar övergödning av havsvatten varierar också från region till region.

---

Avgörande för övergödningskänsligheten är om det finns ett salthaltsprångskikt, eller haloklin, i havet. Haloklinen skiljer det mer salta djupvattnet från det mindre salta ytvattnet. Det dämpar omblandningen av vatten och försämrar därmed syresituationen i djupvattnet. Syrebrist kan minska mängden tillgängligt kväve och samtidigt öka den interna belastningen, det vill säga utsläppet av fosfor från bottensedimenten till vattnet.

Den starkaste haloklinen i finska havsområden finns i de södra delarna av Ålands hav och i Skärgårdshavet, dvs. i de norra delarna av Östersjöns huvudbassäng. I detta område har syresituationen i djupvattnet permanent försvagats.

I Finska viken varierar styrkan av haloklinen beroende på tid och plats. I Bottniska viken är haloklinen svag eftersom Bottniska viken är rätt isolerad: inflödet av det salta djupvattnet från Östersjöns huvudbassäng begränsas av trösklarna på södra sidan av Ålands hav.

Finska viken lider av ett överflöd av näringsämnen och syreförlust

Finska viken är den mest belastade regionen i Östersjön. Dess avrinningsområde är tätbefolkat och har mycket jordbruk. Utöver belastningen från avrinningsområdet regleras näringshalterna i Finska viken av djupvattnet som strömmar in från Östersjöns huvudbassäng och syresituationen nära botten.

Finska vikens kustvatten övergöds mest av den spridda belastningen via älvarna i avrinningsområdet samt av kustens tätorter och industri. Deras betydelse är stor, särskilt i områden där kusten är bruten och vattenutbytet dåligt.

De stora belastningskällorna i den östra ändan av Finska viken är stadsområdet St. Petersburg och de stora älvarna eller floderna, Neva, Narva, Luga och Kymmene, vilka för med sig näringsämnen. Av dessa är Neva floden helt klart den mest betydande källan till näringsbelastning: den medför mer än tio gånger mer näringsämnen än Kymmene älv.

Fosforbelastningen från St. Petersburg minskade avsevärt när den stora renoveringen av stadens avloppsreningsverk slutfördes 2013. De tidigare stora fosforutsläppen från Luga floden kom också under kontroll. Den nuvarande utsläppssituationen är dock inte känd, eftersom Ryssland uteslöts från Östersjöskyddskommissionens verksamhet efter krigets början i Ukraina.

Tack vare utsläppsminskningar har fosforsituationen i de östra delarna av Finska viken förbättrats sedan millennieskiftet. Inga större trendavvikelser har skett i kvävehalterna under 2000-talet, varken i öster eller väster.

Den dåliga syresituationen på Finska vikens botten orsakar intern belastning, dvs. utsläpp av fosfor från bottensediment till vatten. Detta, tillsammans med de vattenströmmar som transporterar näringsämnen från öppna havet, försämrar kustvattnens tillstånd även där den lokala belastningen är låg.

För närvarande påverkar övergödningen mest de grunda skärgårdsvattnen på västra sidan av Porkala udd. Också Finska vikens öppna havsområde är ganska rikt på näringsämnen, vilket t.ex. kan ses i öppna havets blomningar av blågröna alger.

Fosforhalterna har ökat i de norra delarna av Östersjöns huvudbassäng

Vattenströmmar från Finska viken, Södra Östersjön och Bottniska viken möts i de norra delarna av Östersjöns huvudbassäng.

I huvudbassängen är vattnet permanent skiktat beroende på skillnader i salthalt, så att djupvattnet inte kan blandas med det syrerika ytvattnet. Detta har lett till att vattenlagret hundra meter djupare är permanent syrefritt och fosfor frigörs från sedimentet.

Både fosfor- och fosfathalterna har ökat i området sedan 1990, men kvävehalterna har snarare minskat. De lägre kvävehalterna förklaras av den minskade kvävedepositionen och den avtagande belastningen från avrinningsområdet.

Skärgårdshavet är mest utsatt för övergödning

Skärgårdshavet är grunt och brutet och utan ett egentligt öppet hav. Detta begränsar vattenutbytet och gör havsområdet sårbart för övergödning. Effekten av näringsutsläpp sprids inte jämnt överallt. Näringsbelastningen från land belastar mest de inre delarna av Skärgårdshavet.

Å andra sidan har också ytterskärgården gradvis börjat lida av övergödning. Förutom näringsämnen som transporteras från innerskärgården påverkas detta område bl.a. av luftnedfall och i de södra delarna av näringsrikt vatten som strömmar från Finska viken och Östersjöns huvudbassäng.

Fosforhalten i Skärgårdshavets ytvatten har ökat sedan 1980-talet, vilket är en följd av ökningen av fosforhalterna i Östersjöns huvudbassäng. Det är också möjligt att fosfor frigörs från bottensedimenten mer än tidigare. Detta antyds av att fosforhalten i det bottennära vattnet ökat särskilt kraftigt.

Jordbruket utgör den största källan för näringsbelastning i Skärgårdshavet. I havets avrinningsområde bedrivs storskaligt jordbruk, åkrarna är känsliga för erosion och älvarna transporterar stora mängder kväve och fosfor till havet. Ungefär fyra femtedelar av fosforbelastningen och två tredjedelar av kvävebelastningen i Skärgårdshavet har sitt ursprung i jordbruket. Bosättning och fiskodling orsakar också lokal belastning.

Övergödningen av Bottenhavet sker gradvis

Tidigare har läget i Bottenhavet varit klart bättre än i Finska viken och Skärgårdshavet. Det marina området har dock gradvis blivit eutrofierat sedan 1980-talet. Under de senaste decennierna har blomningar av blågröna alger börjat förekomma även i Bottenhavet. Orsaken ligger i ökningen av fosforhalten i vattnet, vilket främst beror på att det rinner in mer fosfor från Östersjöns huvudbassäng än tidigare. Detta framgår av det faktum att salthalten i Bottenhavets bottennära vattenlager har ökat.

Bottenhavets kvävehalt har däremot minskat sedan 1980-talet. Denna utveckling beror sannolikt på att depositionen av kväve från atmosfären har minskat.

Flera älvar som mynnar ut i Bottenhavet rinner genom jordbruksområden, och dessutom belastas havet av städer och fabriker vid kusten. Effektiv rening av avloppsvatten har minskat punktbelastningarna avsevärt, men de diffusa belastningarna har inte minskat. Jordbruket står för den överlägset största näringsbelastningen i Bottenhavet.

Trösklarna i Ålands hav säkerställer att betydande mängder salt djupvatten från Östersjöns huvudbassäng inte kommer in i Bottenhavet. Bottenhavet är endast svagt skiktat beroende på skillnader i salthalt, vilket är orsaken till att syresituationen i havet är rätt bra – om än långsamt försvagad under 2000-talet, samtidigt som salthalten har ökat.

Å andra sidan främjar kustens öppenhet en horisontell omblandning av vattenmassan. Höga näringsämneshalter förekommer därför endast i en smal kustzon. Tillståndet är svagast vid Kumo älvs mynning, som inte bara påfrestas av diffus belastning från älven utan också av avloppsvatten från Björneborgs stad och industrin.

Små tecken på övergödning i Bottenviken

Av Finlands havsområden är Bottenviken minst eutrofierad. Dess tillstånd har dock försämrats, vilket indikeras av ökade halter av a-klorofyll, dvs. bladgrönt. Vattnet i Bottenviken har mycket låg salthalt, och vattnet har ingen salthaltskiktning. Syresituationen i Bottenvikens havsbotten är bra.

Mängden näringsämnen i Bottenviken påverkas mest av belastningen från stora älvar. En betydande del utgörs av naturlig urlakning, dvs. näringsavrinning som inte beror på mänsklig verksamhet. Jord- och skogsbruk och torvproduktion i älvarnas avrinningsområden ökar dock näringsbördan i älvarna. Verkningar från kustbefolkningscentra och industriavloppsvatten begränsas till vattnen nära utsläppskällorna.

Utöver belastningen från avrinningsområdet och kusten regleras näringshalterna i Bottenviken även av andra faktorer: vattenutbytet med Bottenhavet och havets interna funktioner vilka binder eller avlägsnar näringsämnen.

Fosforhalten i Bottenvikens vatten är låg jämfört med andra havsområden. Detta beror på den låga fosforbelastningen och att det syresatta bottensubstratet binder fosfor.

Kvävehalterna har minskat något sedan toppåren kring decennieskiftet 1980-1990.
Orsaken till minskningen är den avtagande kvävebelastningen på Bottenviken. Orsaker till detta ligger bland annat i minskningen av kvävebelastningen från Sverige och den avtagande kvävedepositionen. Kvävebelastningen från Finland har inte minskat.

Lue seuraavaksi

Den inre belastningen reglerar eutrofieringen