Främmande arter liftar med människan
Främmande arter är en benämning för alla de arter som, på grund av människan, spriditt sig från sina ursprungsmiljöer till nya miljöer, ofta mycket långa avstånd. Ett exempel är de arter som transporteras i fartygens ballastvatten.
Brackvattnet gör Östersjön till en svår livsmiljö för både havs- och sötvattensarter. Därför har bara ett fåtal främmande arter lyckats etablera sig här.
De flesta främmande arter som kommer in i en ny miljö konkurreras snabbt ut av de ursprungliga arterna. I vissa fall klarar de sig ändå utmärkt och förökar sig snabbt. I värsta fall kan de hota både de ursprungliga arterna och ekosystemens funktion.
Många främmande ryggradslösa arter i Östersjön
Längs Finlands kust lever många främmande arter av ryggradslösa djur, på botten eller i vattenmassan. Det här är arter som spridit sig till Finland med fartygstrafiken, men många av dem har redan etablerat sig som en del av östersjöfaunan.
I bottenfaunan finns till exempel några arter amerikanska havsborstmaskar (Marenzelleria spp.) som spridit sig över hela kusten i tio år. De amerikanska havsborstmaskarna överlever väl i bottnar ur vilka bl.a. vitmärlor (Monoporeia affinis) och andra bottendjur tvingats vika på grund av låga syrehalter.
Den släta havstulpanen (Amphibalanus improvisus) som fäster sig på hårda underlag är också en främmande art, men observerades i Östersjön redan på 1840-talet. Den saknas i Bottenviken och innersta Finska viken där vattnet är för sött.
Rovvattenloppan (Cercopagis pengoi) är varje nätfiskares skräck. Där rovvattenloppan förekommer i stora massor kan den förvandla fisknäten till genomskinliga gelésjok, med varje maska tillstoppad av loppor.
Främmande arter uppfattas oftast som något negativt, men de kan också etablera sig som en del av ekosystemet. Till exempel den vitfingrade brackvattenskrabban (Rhithropanopeus harrisii) som trivs i sten- och dybottnar ingår numera i abborrens diet.
Ett tiotal främmande fiskarter
I Finlands havsområden finns cirka tio främmande arter av ryggradsdjur, alla fiskar. Vissa av dem har spridit sig med fartygstrafiken medan andra, såsom karpen och silverrudan, är aktivt inplanterade.
Den svartmunnade smörbulten (Neogobius melanostomus) hör hemma i Svarta- och Kaspiska havet och spred sig till Östersjön med fartygstrafiken, sannolikt via det östeuropeiska kanalsystemet. År 1990 upptäcktes den vid polska kusten och 2005 i Skärgårdshavet. Sedermera har den observerats nära flera livligt trafikerade hamnar, varifrån den spridit sig längs kusten åtminstone till hela skärgårdszonen. Tills vidare har den inte hittats i inlandsvattens.
Den svartmunnade smörbulten äter mest musslor och snäckor, men också andra bottendjur, rom och fiskyngel. På fem år kan den växa till ca 25 centimeter och blir alltså dubbelt så lång som sin ursprungligen förekommande släkting, den svarta smörbulten. Eftersom den svartmunnade smörbulten lever i täta populationer kan den försämra näringsläget för svarta smörbulten.
Bara på några år har den svartmunnade smörbulten på ökat så mycket på vår kust att den ställvis trängt ut både svarta smörbulten och stensimpan.
Svartmunnade smörbulten kan bli en matfisk också för oss
Svartmunnade smörbulten fångas med traditionella fiskeredskap såsom metspö eller pilk. Dengår också i fiskfällor, nät och ryssjor. Dess fiske och användning har redan ökat i Danmark, Polen och de baltiska länderna. Landets årliga fångster av arten har varit så höga som 60-90 ton.
Rovfiskar och sälar, liksom skarvar och andra fåglar som äter fisk, har också gynnats av svartmunnade smörbulten. Smaken på köttet sägs vara mild och påminna om abborre.
Två främmande vattenväxter utanför Finlands kust
Främmande växtarter vandrar in på samma sätt som andra organismgrupper. De arter som kommer längst ifrån transporteras i regel med ballastvatten, eller till och med av flyttfåglar. Strömmar och avrinningsvatten sprider främmande arter som redan är etablerade i andra delar av Östersjön.
Längs den finska kusten lever bara två kända främmande kärlväxtarter, vattenpesten (Elodea canadiensis) och vårtsärven (Ceratophyllum submersum). Båda är ursprungligen sötvattensväxter som först koloniserat insjöarna och som sedan med hjälp av fåglar spritt sig ut till Östersjön.
Båda arterna drar nytta av eutrofieringen och erövrar aggressivt livsmiljöer av andra arter. Särskilt vattenpesten anses vara mycket skadlig i insjöarna. Båda arterna är vanligare i insjöar än vid kusten.
För algernas del är artbestämningen fortfarande ofta bristfällig. Därför kan det finnas oupptäckta främmande algarter längs kusten.
Bekämpning av invasiva arter är ett samarbete
Finland har en nationell strategi för hantering av främmande arter och en egen förvaltningsplan för skadliga EU-främmande arter. Målet är att förebygga skador och risker som främmande arter kan orsaka för Finlands natur, samhälle och välbefinnande.
Invasiv art eller främmande art?
Invasiva arter är arter som spridit sig på egen hand, utan hjälp av människan. Därför har det vandrat kortare vägar än de främmande arterna. Klimatförändringen som orsakas av människan förändrar också arternas utbredning. Detta kan ibland sudda ut gränserna mellan främmande och invasiva arter.