Syrefria bottnar är indirekta följder av övergödning

Saltvatten är tyngre än sötvatten. På grund av detta sjunker det till havsbotten. I Östersjöns huvudbassäng och i västra Finska viken finns ett vattenlager som sträcker sig från cirka 60 meters djup till botten med en salthalt om är betydligt högre än ytlagret.

På grund av täthetsskillnaden mellan salt- och sötvatten, blandas inte vattenlagren med varandra, dvs. syre från ytvattnet överförs inte till djupvattnet. I stillastående djupvatten förbrukar de biologiska nedbrytningsprocesserna snabbt det återstående syret. När syret tar slut börjar giftigt svavelväte bildas på bottnarna.

Övergödningen intensifierar syrebristen på bottnarna

Övergödningen ökar mängden algmassa i ytvattnet. När det finns rikligt av växtplankton blir en stor del oförbrukat. Döda algceller sjunker till botten, där bottendjur och nedbrytande mikrober arbetar för att bryta ner algmassan. Samtidigt förbrukar de syret i djupvattnet. När nedbrytningsaktiviteten blir intensivare ökar också syreförbrukningen tills bottnarna är syrefria.

I kustvatten, där det inte finns någon skiktning, förekommer också syrebrist i lokala djup. I sådana djupområden är eutrofieringen grundorsaken till syrebristen.

Omfattningen av det syrefria området varierar med saltpulserna från Atlanten

Syrebrist är ett problem särskilt i djupvattnet i de centrala delarna av Östersjön. Här finns ett stort syrefritt område som under vissa förhållanden kan sträcka sig ända till Finska viken och Skärgårdshavet.

Bottniska viken isoleras från de djupa vattnen genom undervattenströsklar. På grund av detta förekommer inga syrefria bottnar i Bottenviken och Kvarken och djupbottnarna är syresatta och bottenfaunan mångsidig. Den långsamt framskridande övergödningen har emellertid vänt bottensyrekoncentrationen till en långsam minskning även i Bottniska viken. Tillståndet i Bottenhavets havsbotten har också försämrats, särskilt nära kusten.

Omfattningen av det syrefria området varierar beroende på förekomsten av saltpulser. Med saltpuls avses ett fenomen där en stor mängd syrerikt saltvatten strömmar genom de danska sunden in i Östersjön. Det tunga salta vattnet sjunker till botten och tränger undan det syrefattiga djupvattnet. Saltpulser förbättrar syresituationen i djupen och minskar omfattningen av det syrefattiga området.

Hittills har bara några få saltpulser inträffat under 2000-talet. Saltpulsen från 2014 var den tredje största genom tiderna, följd av medelstora pulser 2015, 2016 och 2023. Tillståndet i Östersjödjupen hade dock redan blivit så dåliga att även dessa pulser bara förbättrade situationen för en kort tid.

Syrefria bottnar har expanderat under 2000-talet

Förekomsten av syrefria bottnar har tydligt ökat under 2000-talet. Anledningen till detta är den allmänna övergödningen av Östersjön och det faktum att pulser av syrerikt saltvatten från Atlanten blivit mindre vanliga.

Syresituationen i det bottennära vattnet i Finska viken varierar kraftigt även veckovis. Vid gynnsamma väderförhållanden, under kraftiga ostliga vindar, strömmar syrefattigt vatten från Östersjöbassängen till Finska vikens botten. Å andra sidan trycker kraftiga västliga vindar det bottennära vattnet ut ur viken. I detta fall ersätts det utgående vattnet med mer syresatt ytvatten.

Enligt HELCOMs indikator ”Oxygen debt”, som beskriver syresituationen på bottnarna, har djupbottnarna i själva Östersjöbassängen och Finska viken inte nått en god miljöstatus.