Minskande utsläpp och halter av tungmetaller

När det gäller tungmetaller har nickel, kadmium, kvicksilver och bly varit mest oroväckande i Östersjön. Eftersom dessa ämnen hamnar i Östersjön mestadels från industrin är deras utsläppsmängder rätt väl kända och man har även kunnat begränsa utsläppen. Mindre mängder tungmetaller kommer från avloppsreningsverk i bebyggda områden och som nedfall via luften.

I alla Finlands havsområden ligger kvicksilverhalten i fisk för närvarande under det gränsvärde som fastställts i EU, det vill säga tillståndet är bra. Koncentrationer som närmar sig gränsvärdena kan dock uppmätas i fisk som fångas vid kusten och i stora rovfiskar.

Beträffande kadmium, nickel eller bly är läget bra i alla marina områden i Finland: de genomsnittliga koncentrationerna överskrider inte gränsvärdena. På sina håll kan dock halterna vara högre än målnivån. Däremot överstiger kopparkoncentrationerna målnivån i bottensedimenten på alla mätstationer.

Tungmetaller sprids till Östersjön via olika transportvägar

Största delen av tungmetallerna hamnar i Östersjön genom punktbelastning från t.ex. industrin eller kommunalt avloppsvatten. Men betydande mängder tungmetaller transporteras också till havet via älvar och floder, med vatten som rinner från åkrar, skogar eller befolkningscentra.

Eftersom utsläppen kommer från stora områden är den så kallade diffusa belastningen svårare att bedöma och övervaka än punktbelastningen. Dessutom saknas mätdata från flera källor.

Transportmetod varierar beroende på ämne. T.ex. mer än hälften av all koppar som hamnat i havet kommer från älvar och floder. En dryg tredjedel av kopparn kommer från bottenfärger eller luftnedfall och endast en bråkdel från punktbelastningskällor.

En del av tungmetallerna sprids till havet via luften. Luftutsläpp av tungmetaller och deras nedfall i Östersjön har minskat sedan 1990-talet. Framför allt har luftnedfallet av kadmium-, bly- och kvicksilver minskat markant.

Muddring slammar upp skadliga ämnen tillbaka i vattnet

I takt med att den externa belastningen minskar lagras de skadliga ämnena långsamt djupare i Östersjöns bottenskikt och avlägsnas gradvis från det naturliga kretsloppet. Bottensedimenten innehåller skadliga ämnen från naturliga källor såväl som från belastningar orsakade av mänskliga aktiviteter.

Ökning av mänsklig påverkan, såsom belastningen av tungmetaller från 1950-talet fram till 1980-talen, återspeglas i Östersjöns sedimentarkiv. Även om halterna av t.ex. bly, kvicksilver, kadmium och radioaktivt cesium i havsbottnens ytskikt minskat under de senaste decennierna, är bottensedimenten fortfarande rika på skadliga ämnen.

Däremot kan mänsklig verksamhet, såsom muddring och dumpning av bottenmaterial, frigöra ämnen tillbaka i vattnet. Från vattnet kan de återigen överföras till havsorganismer. Det är därför viktigt att man i storskaliga marina byggnadsprojekt tar hänsyn till de kemiska konsekvenserna av projektet.