Havspolitiken styr användningen och skyddet av havet

Alla frågor som gäller haven är internationella till sin natur och administreras av många olika myndigheter. De gemensamma målen formuleras i internationella avtal och konventioner. Utgående från konventionerna stiftar de enskilda länderna sedan lagar och förordningar för reglering av till exempel Östersjönäringar, användningen av naturresurserna och sjötrafiken.


Internationellt samarbete har en lång tradition i Östersjöregionen, från regionens bosättningshistoria till nutid. Det finns många samarbetsprogram och organ på olika nivåer, allt från urbana nätverk till olika tematiska program.

Politik och strategier – från fördrag till genomförande

Finlands havspolitik har definierats på två nivåer:

  1. Den nationella politiken som gäller oceanerna
  2. Strategin för Östersjöområdet

Dessutom verkställer Finland miljöskyddet i Östersjön genom ett gemensamt program för planering, övervakning och åtgärder inom flera förvaltningsområden.

Internationella fördrag skapar grunden för havspolitiken

Förenta nationernas havsrättskonvention är ett internationellt fördrag som gäller alla hav i världen. Konventionen definierar hur haven fördelas mellan staterna och hur man ska röra sig på dem. Havsrättskonventionen, som ibland kallas för havens grundlag, behandlar vidsträckta och omfattande ämnen. Nästan alla länder i världen är medlemmar i konventionen.

Finland har också förbundit sig till många andra internationella fördrag som reglerar enskilda frågor eller som gäller bestämda avgränsade områden. Avtalen upprättas i internationellt samarbete och baseras på den senaste forskningsinformationen.

Ett viktigt internationellt fördrag för Finland är konventionen om skyddet av Östersjöns marina miljö, vars verkställande följs upp av Helsingforskommissionen HELCOM.

Finland genomför fördragen med hjälp av lagar och förordningar

Lagar och förordningar som gäller haven finns i praktiken inom alla förvaltningsområden. EU:s bestämmelser och de internationella fördragen verkställs med nationell lagstiftning. Den nationella lagstiftningen reglerar till exempel näringsverksamheten på kustområdet, användningen av marina råvaror, planläggningen av strandvattenområden och öppna vattenområden, trafiken till sjöss och hamnverksamheten.

För att minska det tryck som användningen av havet och kusten medför, omfattar Finlands nationella havslagstiftning också bevarandet av naturvärden och kulturarvet.

Åland har egen lagstiftning och egna skyldigheter

Ålands självstyrelselag ger ålänningarna rätt att stifta lagar som gäller Ålands interna ärenden och att besluta om landskapets budget. Ändring av självstyrelselagen kräver att riksdagen fattar beslut om reformen i grundlagsordning och att Ålands lagting godkänner beslutet.

De viktigaste bestämmelserna i Ålands självstyrelselag som gäller Östersjöpolitiken anknyter till miljön, kommunalförvaltningen, främjandet av näringslivet och skyddet av kultur och fornminnen.

Ålands särställning inom EU kräver självständig direktivrapportering och till exempel en egen havsområdesplanering.

Uppnåendet av målen följs upp och verksamheten utvecklas ständigt

Effekterna av åtgärder för att verkställa havspolitiken utvärderas med regionala och internationellt jämförbara uppföljningsprogram. Uppföljningen gör det möjligt att effektivisera, precisera och inrikta åtgärderna för att uppnå en god miljöstatus i havet.