Vattenväxter lever i grunt vatten

Närmare hundra växtarter växer i Östersjöns grunda kustvatten. De flesta är kärlväxter, men det finns också många mossor bland dem. Det speciella med vattenväxter är att de kan leva och föröka sig antingen helt eller delvis under vatten.

---

Växter som lever i havet behöver ett lämpligt växtunderlag precis som landväxter. Havsbotten erbjuder en mängd olika underlag, från mjuk lera till ständigt rörlig sand och stenhårda klippor. Bottenbeskaffenheten är avgörande för vilka växter som växer på växtplatsen.

Nästan lika viktigt är hur skyddad växtplatsen är. Måste växterna tåla vågorna som rullar in från det öppna havet eller får de njuta av vikarnas lugna vatten?

Östersjökustens växter påverkas också av vattnets salthalt. En del av vattenväxterna längs finska kusten är äkta havs- eller brackvattensarter. En betydande del av arterna är bekanta från insjöar och på havssidan trivs de bara i sådana områden där vattnet har låg salthalt, såsom älvmynningar och viktbottnar. Till dessa arter hör bland annat många vattenmossor.

Övergödning begränsar livsutrymmet för undervattensväxter

Alla växter behöver ljus för att assimilera. Under vattenytan minskar ljuset snabbt ju djupare man går. I ytterskärgårdens klara vatten kan man hitta ålgräs och en del andra vattenväxter på upp till 6-7 meters djup. I vikarnas grumligare vatten är tillväxtdjupet även i bästa fall mindre än fyra meter.

Övergödning grumlar Östersjöns vatten. Detta minskar livsutrymmet för undervattensväxter och gynnar de växter vars blad stiger till eller över vattenytan.

Växter samlar solljus på olika sätt

För att få tillräckligt med ljus bildar många vattenväxter ett långt skott som reser sig mot ytan. Detta lyckas bra i vatten, eftersom vattnet stöder växtens stjälk. Bland annat natar och slingeväxter (tusenblad) växer på detta sätt och är bekanta särskilt för sportfiskare. Deras böjliga stjälkar svajar i vågorna och följer med förändringar i havsnivån.

Ett annat effektivt sätt för att samla ljus är en stadig rosett med mycket bladmassa fästad på botten. Denna strategi används till exempel av braxengräset(siirryt toiseen palveluun).

Hos vissa växter flyter största delen av den assimilerande bladytan på vattenytan. De välbekanta och fotografiskt vackra näckrosorna(siirryt toiseen palveluun) hör till dessa växter. Hos sådana flytbladsväxter är stjälkarna vanligen tunna, men rotstocken är stark. Vid sommarens ankomst sker tillväxten snabbt mot ytan.

Också flytväxterna har hittat sina vägar från stillastående sötvatten till skyddade brackvattensvikar. De flyter fritt på vattenytan eller i det mellanliggande vattnet. Till de mest synliga flytväxterna hör andmaten(siirryt toiseen palveluun) och hornsärven,(siirryt toiseen palveluun) vilka njuter av det näringsrika vattnet.

Förökning lyckas också under vatten

Vatten ställer sina egna gränsvillkor för växternas förökning. Ofta behövs olika kreativa lösningar. Det enklaste sättet är att lita på slumpen – att hoppas på att avslitna skott eller avsända drivande sporer, frön och övervintrande knoppar hittar en lämplig växtplats där de kan fortsätta tillväxten.

Växter kan också bilda utlöpare längs botten och skjuta upp nya skott från dem. Likaså kan rotstocken slingra till allt större områden, så länge den är ordentligt förankrad vid den första tillväxtplatsen.

Könlig förökning är mer riskabel. Om blomman är på ytan, sköter flygande pollinerare eller vinden om att blanda könscellerna, men framgången är inte alltid garanterad.

Ifall det inte är möjligt att nå ytan, kan vissa arter hålla sina blomställningar tätt slutna och pollinera sig själva. En av de mest geniala lösningarna är bildandet av en gasbubbla runt blomman, där pollineringen kan ske. Efter lyckad pollinering börjar fröna utvecklas och hamnar så småningom i vattnet där strömmarna för dem mot nya växtplatser.

Kärlväxter:

Osion sisältö

Natar

Slingeväxter och hornsärv

Ålgräs

Näckmossor

Lue seuraavaksi

Nateväxterna trivs lite varstans i havet