Finlands havsfiskar

I Finlands havsområden lever över 60 olika fiskarter. På grund av Östersjöns omväxlande tidiga historia och bräckta vatten finns här allt från rent marina arter till sötvattensfiskar.

---

Här finns både kallvattensarter och arter anpassade till varmare vatten. I jämförelse med oceanerna och tropiska sötvatten är artantalet ändå anspråkslöst. Detta beror på att Östersjön är ett ungt hav med varierande miljöförhållanden.

Olika fiskarter ställer olika krav på sin livsmiljö och beståndens storlek begränsas ofta av bristen på lekplatser. De viktigaste faktorerna för lek är vattnets syre- och salthalt, temperatur och exponering. Vid sidan av förökningscykeln styr också temperaturen de vuxna fiskarnas vandringar och uppträdande i olika områden.

Salthalten styr artförekomsten

Vattnets salthalt minskar i Östersjön ju längre norrut man kommer. Ytterligheterna representeras av Kattegatt, där ytvatten har en salthalt på cirka 30 promille, och Bottenviken, vars vatten innehåller bara ett par promille salt.

Denna övergång i salthalt återspeglas i fiskfaunan: artmångfalden minskar när man rör sig från de danska sunden mot Bottenviken. I Kattegatt och Skagerrak nära Danmark dominerar marina arter, medan sötvattensarter är vanligast i Bottenviken.

Drygt tjugo marina arter

Den mest välkända och ekonomiskt viktigaste av våra havsarter är strömmingen (Clupea harengus). Också om strömmingen är småvuxen i jämförelse med sina artfränder sillarna i Atlanten växer de snabbt under sitt första år och har en hög överlevnadsprocent. Detta ger en stor produktion i förhållande till vattenmassan.

Strömming, skarpsill (vassbuk), nors, storspigg och några smörbultarter är de talrikaste i öppna vatten. Varken ålen eller torsken kan föröka sig hos oss, men unga individer kommer hit för att äta sig stora.

Salthalten begränsar sötvattensfiskarnas utbredning

Sötvattensarter som mört- och abborrfiskar är vanligast i svagt salta, skyddade strandvatten. De utnyttjar olika skärgårdszoner under olika årstider. Hälften av arterna är mört- eller karpfiskar. Dessa ökar sin andel av biomassan i takt med att vattnen blir varmare och mera eutrofierade.

Största delen av sötvattensfiskarna vandrar upp i åar, älvar, mynningar och innervikar för att leka. Andra kan också föröka sig längre ut, så länge de hittar skyddade vikar, flador och bäckar.

Vandringsfiskarna behöver både söt- och saltvattensområden

Öringar, laxar, nejonögon, stäm, vimba och skärkniv stiger upp i sötvatten för att leka. För sin förökning är de helt beroende av sötvatten, men vandrar långa vägar ut i havet för att äta och växa.

Under tidernas gång har både siken och harren utvecklat havslekande former. Liksom andra vandringsfiskar har också de lidit kraftigt av utbyggnaden av vattendragen och eutrofieringen. De flesta vandringsfiskar klassas idag som hotade.

Vandringsfiskarna minskar, men några främmande arter har istället ökat kraftigt i Finlands havsområden under de tio senaste åren. Dessa inkluderar svartmunnad smörbult, som härstammar från området kring Svarta havet och Kaspiska havet, samt silverruda, som planterades i stor skala i Östeuropa under 1900-talet.

Naturdirektivet skyddar vissa havsfiskar

Av de fiskarter som förekommer i Finland är tio skyddade enligt Europeiska unionens naturdirektiv. Direktivet förpliktar Finland att säkerställa att dessa fiskarter förblir livskraftiga i sina naturliga livsmiljöer. Arterna omfattas av både nationella och internationella bestämmelser.

Nästan alla fiskarter som omfattas av naturdirektivet i Finland förekommer både i inlandsvatten och i havet. Ett undantag är bäcknejonöga, som endast förekommer i sötvatten. Fyra av arterna – lax, sik, nors och flodnejonöga – är kommersiellt utnyttjade.

Fiskar och rundmunnar som skyddas av naturdirektivet:

• Harr

• Stensimpa
• Lax
• Skärkniv
• Siklöja
• Flodnejonöga
• Bäcknejonöga
• Nissöga
• Sik
• Asp

Det finns många ovanliga fiskarter på Åland

Salthalten i vattnet runt Åland är cirka 5–6 promille, vilket är ganska högt jämfört med andra havsområden i Finland. Därför lever fler marina arter där än i övriga delar av landet, även om många sötvattensarter också förekommer. Flera vandrande arter, vars lekområden finns i Sverige eller Finland, har tillväxtområden runt Åland.

Totalt lever omkring 60 fiskarter på Åland, varav nästan hälften är marina arter. Vanliga havsfiskar är strömming, skarpsill, tresteg och oxsimpa. På öppet hav kan man även stöta på näbbgädda eller stor havsnål.

Östersjön hyser två flundror som ser lika ut men är genetiskt olika: flundra och östersjöflundra. Av dessa är östersjöflundran vanligare på Åland, medan flundran dominerar i södra Östersjön.

I Ålands vatten förekommer också en mängd småväxta fiskarter som sällan fastnar i vanliga redskap och därför ofta går obemärkta förbi. Många av dem lever dessutom enbart på botten. Vanliga små fiskar är dyvessa, sandvessa, bergsnäcka, slät nål, kantnål och liten havsnål. Man träffar också regelbundet på taggflundra, svartvessa, taggsimpa, fetfisk, sjuradsvessa och kopparfisk.

Vissa svårupptäckta fiskar undgår även forskare, vilket gör att de är dåligt dokumenterade. Dessa inkluderar sugfisk, ålkusa och tångsnälla.

Läs mer om fiske på Åland! (siirryt toiseen palveluun)(länk till extern tjänst)

Om Finlands övriga fiskarter hittar du intressant information på Naturresursinstitutets Kalahavainnot-sidor(siirryt toiseen palveluun) (på finska) samt på Finlands Artdatacenters sidor(siirryt toiseen palveluun).