Ett myller av liv i Östersjöns livsmiljöer
Ta en titt under ytan! Sanden som dansar i vågvirvlarna ser först helt öde ut. Men där, bakom den stora stenen, skymtar en fena, men djupare är det redan så mörkt att spånakäringen (skorven) som kravlar längs botten är svår att se med blotta ögat. I Östersjön finns åtskilliga olika typer av livsmiljöer som kryllar av liv.
Det är lättare att studera och förstå naturen när den är indelad i mindre delar. Många är bekanta med olika livsmiljöer, dvs. biotoper, som finns på land. Till exempel skogar kan klassificeras som barrskog, lövskog och blandskog utifrån de trädarter som växer i dem. Detsamma gäller ängar, vallar och även lavtäckta berg.
Under vattenytan finns också olika landskap och miljöer. På Finlands kust skapar särskilt variationen av djup, vattnets salthalt, strandens öppenhet och bottenmaterialets strukturväldigt många sådana livsmiljöer, där naturtyper med varierande artsammansättning alternerar.
En naturtyp är en livsmiljö som har enhetliga miljöförhållanden och ett särskilt bestånd av arter
Naturtyperna i Östersjön definieras enligt HUB-klassificeringen (Helcom Underwater Biotope and Habitat Classification System), som utarbetats av HELCOM. Här indelas naturtyperna först enligt ljusmängden och bottenmaterialet. Indelningen preciseras sedan enligt förekomsten eller avsaknaden av växtlighet, och slutligen utifrån de arter som dominerar i organismsamhället.
På detta sätt blir det möjligt att uppskatta till exempel antalet och karaktären av tångsamhällen som förekommer på hårda klippbotten på finska kusten. I det splittrade landskapet under vattenytan varierar miljöförhållandena snabbt, vilket betyder att tångsamhällen kan förekomma parallellt eller delvis överlappande med samhällen av trådalger, rödalger och blåmusslor.
Alla dessa olika naturtyper har för dem typiska artbestånd och arternas växelverkan tillsammans med miljöfaktorerna skapar en livsmiljö. Tången fäster sig på berget och växer med hjälp av näring som den tar upp från vattnet. Organiskt material som samlas på tångens yta betas av bottendjur som lever i skydd av tången och som i sin tur blir uppätna av större rovdjur, till exempel av fiskar. På näringskedjans topp finns människor och havsdäggdjur som fångar fisk för att använda dem som näring.
Varje naturtyp har en för den karakteristisk näringsväv. Näringsväven bidrar till livet och mångfalden i Östersjön.
Habitatdirektivets naturtyper
Europeiska unionens habitatdirektiv skyddar vissa typer av naturtyper som anses viktiga av Europeiska gemenskapen. Direktivet har i första hand omfattat naturtyper vars naturliga utbredningsområde är mycket litet eller som riskerar att försvinna från EU-området.
Direktivets naturtyper definieras på geologiska, landskapsmässiga och botaniska grunder. De är stora enheter som inkluderar många slags levande samhällen – eller livsmiljötyper i ordets naturvetenskapliga bemärkelse. Direktivets naturtyper kan förstås som ett slags livsområden för levande organismer, vilka alla har sina egna egenskaper.
I habitatdirektivet listas totalt närmare 200 naturtyper. Sju av dem är marina och förekommer i finska havsområden:
- rev
- sandbankar
- breda grunda vikar
- älvmynningar
- kustlaguner
- smala brackvattensvikar
- åsöarnas undervattensdelar
Enligt habitatdirektivet ska medlemsländerna vidta åtgärder för att behålla eller återuppbygga en god bevarandestatus i fråga om naturliga livsmiljöer. I praktiken innebär det att förekomsten av de berörda naturtyperna och de arter som är karakteristiska för dem inte får minska. Medlemsländerna ska också se till att naturtyperna bevaras i framtiden.
