Östersjöns vatten är unikt
Östersjövattnet har många speciella egenskaper. Vattnet har låg salthalt och ytvattnets temperatur varierar mycket beroende på årstiden. Vattnet är också permanent skiktat. Stratifieringen utsätter havets djup för syrebrist.
Östersjön har brackvatten med låg salthalt. Låg salthalt beror på att Östersjön är mycket avstängd, det vill säga dess förbindelse till världshaven är svag. Mycket sött älv- och flodvatten rinner ut i Östersjön från de omgivande landområdena, men endast en begränsad mängd saltvatten rinner in från Nordsjön.
Väderförhållandena påverkar hur mycket vatten som kommer in till Östersjön från olika håll. Kraftiga regn ökar flödena från älvar och floder. Flödet av oceanvatten genom de danska sunden påverkas däremot av lågtrycksvägarna, blåsigheten och vindriktningar.
I genomsnitt tar Östersjön årligen emot cirka 500 kubikkilometer sötvatten från älvar och floder. Utbytet av vatten mellan Östersjön och Nordsjön är cirka 400 kubikkilometer per år, även om den årliga variationen är mycket stor. Utifrån dessa siffror kan man räkna ut att vattnet stannar i Östersjöbassängen i genomsnitt mer än tjugo år.
Vattnet skiktar sig enligt salthalt och temperatur
Saltigt havsvatten och sötvatten från älvar och floder blandas endast delvis i Östersjön. Eftersom saltvattnet är tyngre sjunker det till botten och rinner ner i djupen. Ovanpå det salthaltiga djupvattnet ligger vatten med klart mindre salthalt. Mellan dessa lager finns ett s.k. språngskikt, en haloklin, där vattnets salthalt ökar snabbt när man går djupare.
Stratifiering enligt salthalt är så permanent, att inte ens kraftiga stormar kan blanda vattenlagren. Djupvattnet ligger kvar tills en ny puls av oceanvatten kommer in genom de danska sunden för att fylla sänkorna och tvinga det gamla djupvattnet mot grundare områden.
Förutom salthaltskiktningen är vattnet också på många håll skiktat enligt temperatur. På sommaren, då luften är varm och solen skiner effektivt, värms ytvattnet upp. Eftersom vattnet är tyngst vid +4 grader stiger inte det djupare kalla vattnet upp till ytan. Temperatursprångskiktet, termoklinen, ligger närmare vattenytan än den djupare haloklinen.
På hösten, när ytvattnet kyls ner till cirka fyra grader, bryts temperaturskiktningen och vattenlagren med olika temperaturer uppblandas. Fenomenet kallas höstcirkulation. Uppblandningen sträcker sig dock inte till det salthaltiga djupvattnet.
