Norra Östersjön hör till isens rike om vintrarna. Havsdjur och kustbosättningen är anpassade till is. Isvintrarna varierar naturligt, men på grund av klimatförändringarna har istäcket minskat. Hurudan är isen i Östersjön och vad betyder den för livet i havet?
Årstidsbunden havsis förekommer endast på ett fåtal platser utanför polarhaven. Sådana områden inkluderar Vita havet, Kaspiska havet samt Kanadas Hudson Bay. Östersjön är dock den enda brackvattensbassängen, där en betydande del av havsytan fryser varje vinter.
På hösten när luften svalnar kyls vattnet ner och fryser. Is som bildats direkt ur vattnet kallas kärnis, och den är mycket stark och genomskinlig. En annan typ av is är stöpis. Den bildas när sörjan ovanpå isen fryser. Stöpis är ljus med små kristaller och innehåller stora mängder luftbubblor. Den är inte alls lika stark som kärnisen.
Typiskt för havsisen är att den innehåller saltfickor. Saltfickorna bildas eftersom is bara innehåller vatten. Den växande havsisen försöker alltså avstöta vattnets salt. Saltet samlas i cylindriska saltfickor inne i isen.
När man studerar kärnis uppifrån, ser man att den består av olika skikt. Skikten visar hur isen bildats.
Vid kusterna och i skärgården förekommer mestadels fast is, som håller sig fast vid holmar, skär och grynnor. Den bildas i början av vintern och ligger kvar tills den smälter på våren.
Öppna havets is är i praktiken drivis. Drivisen rör sig med vindar och strömmar och bryts till isflak av olika storlekar. Isflottar kan staplas upp i stora vallar och bilda packis.
Östersjön fryser varje vinter, men isens utbredning och varaktighet varierar. I genomsnitt täcker isen den finska kusten 5-7 månader om året. Under de mildaste vintrarna finns det is nästan bara i Bottenviken, men under de strängaste vintrarna fryser nästan hela Östersjön.
I takt med att klimatförändringarna fortskrider blir milda vintrar allt vanligare. För närvarande krymper Östersjöns istäcke i genomsnitt 3 400 kvadratkilometer per decennium. Det motsvarar en tiondel av Finlands yta. Särskilt efter början av 1990-talet kan effekten av klimatförändringarna ses i minskningen av Östersjöns istäcke.
Minskningen av istäcket försvårar situationen hos vissa arter och kan påverka hela havets näringsväv. En mild isvinter kan också orsaka problem för sjöfarten. Under milda vintrar är isen i rörelse och packas lätt. Havet blir svårframkomlig och de isbrutna farlederna stängs snabbt igen.
Havsarter i den norra delen av Östersjön har anpassat sig till ett istäcke under vintern. Många arter är direkt beroende av is. Isen dämpar vågorna så att sjögången inte kan störa utvecklingen t.ex. av fiskyngel. Isen är viktig för sikens förökning. Också östersjövikaren behöver is eftersom den föder sina ungar i en snögrotta på isen.
Isens mikroskopiska liv utgör ett kapitel för sig. Havsisen innehåller små håligheter som är mindre än en millimeter i storlek och som innehåller smält saltvatten. Dessa saltfickor uppkommer eftersom iskristallerna består av rent vatten, dvs. de är saltfria. Det överblivna saltet blir kvar inne i isen.
Håligheter och gångar fyllda med saltvatten bildar en stabil livsmiljö för vissa planktonalger och smådjur. Organismerna klarar sig bättre i skydd av isen och de är förberedda för snabb förökning på våren. Algernas första tillväxtspurt sker redan inne i isen och på isens underyta. Ibland kan isen till och med blomma! På så sätt har isen en stor betydelse för den marina näringsväven.
