Fluktuationer i salthalt och temperatur orsakar skiktning

Östersjövattnets salthalt är i genomsnitt cirka 7 promille. Halten gäller för ytvattnen i hela Östersjöns huvudbassäng. Salthalten är dock inte densamma överallt. I de danska sunden är den betydligt högre, kring 20 promille, och längst inne i Finska viken och Bottenviken är den i motsvarande grad lägre, 0-3 promille. En sådan förändring av salthalten är karakteristisk för flod- och älvmynningar, som består av trattformade flodmynningar. På sätt och vis kan Östersjön betraktas som en gigantisk flodmynning i världshavsskala.

Även temperaturmässigt kan Östersjön betraktas som ett konstigt hav bland andra hav. Östersjöns ytvattentemperatur varierar så mycket under året att vattenområdet i detta avseende snarare liknar en stor sjö än ett hav.

Temperaturen varierar enligt region och djup

På vintern sjunker havsvattentemperaturen ofta under noll, eftersom fryspunkten för saltvatten är lägre än för sötvatten.

Under sommaren är ytvattnet varmast i södra Östersjön, i östra Finska viken och i Rigabukten. Grunda kustvatten är i regel de allra varmaste. Ytvattnets maximitemperaturer under sommaren växlar mellan 15 och 18 grader, men på grunt vatten och vid kusten kan dess temperatur gå upp flera grader. Vid kusterna och låglänta områden kan temperaturen stiga till nästan 30 grader under lugna sommardagar. Djupvatten som väller upp till ytan kan dock orsaka stora och snabba temperaturvariationer vid kusten.

Även om ytvattnet är varmt om somrarna, förblir det djupare vattnet jämnt kallt under hela året. Vattnet är tyngst vid +4 grader, och vattenlagren med olika temperaturer blandas inte med varandra. Det smala vattenskiktet mellan varmt och kallt vatten kallas för temperatursprångskikt, eller termoklin. I skiktet kan temperaturen sjunka med tio grader på några meter.

Hela Östersjön skiktar sig med avseende på temperatur om somrarna. Uppkomsten av termoklinen är dock inte ett permanent fenomen – den uppkommer bara om somrarna. På hösten, när ytvattnet svalnar till fyra grader, blandas vattenmassorna och temperaturskiktningen bryts ner.

Salthalten har en stark inverkan på skiktningen av vattnet

Vattnets salthalt visar också en tydlig djupfördelning: vattnet i djupet är betydligt saltare än i ytvattnet. Detta beror på att vatten med hög salthalt väger mer än ytvatten med låg salthalt. Stratifiering orsakad av salthalt är permanent; vattenlager med olika salthalt blandas inte med varandra. Det största området med hög salthalt finns i Gotlandsdjupet.

Mellan ytvattnet med låg salthalt och det tunga djupvattnet bildas ett språngskikt, en haloklin, där salthalten ökar kraftigt på ett kort avstånd. Haloklinen är vanligtvis djupare än termoklinen.

Salthaltskiktningen är ett permanent fenomen i Östersjön, och årstiderna sägs inte ha någon inverkan på den. Därför kan inte djupvattnet under haloklinen bytas ut, med den påföljden att särskilt de centrala delarna av Östersjön och Finska viken ofta lider av syrefria bottnar.

Bottniska viken är ett specialfall – vattnet är endast svagt skiktat

Bottniska viken skiljs från övriga Östersjön genom en låg tröskel i Ålands hav. Vid tröskeln är havet endast 60-70 meter djupt. Tröskeln förhindrar passage av salthaltigt och tungt djupvatten från Östersjöns huvudbassäng till Bottniska viken. Bottniska viken har därför inte samma starka salthaltskiktning som de centrala delarna av Östersjön och bl.a. Finska viken.

Visserligen kommer vattnet att skikta sig enligt temperaturen också i Bottniska viken. Eftersom det inte finns någon salthaltskiktning i Bottniska vikens vatten, kan vattnet i Bottniska viken blandas ända till botten på hösten, när ytvattnet svalnar. Tack vare detta är bottensyresituationen i Bottniska viken bättre än i övriga Östersjön.