Direktiven skyddar Europas gemensamma natur

Europeiska unionens habitat- och fågeldirektiv har stor betydelse för naturskyddet i hela EU-regionen, också för skyddet av den marina naturen. Natura 2000-nätverket som upprättats enligt direktiven omfattar många marina områden. Medlemsländernas rapporter om verkställandet av direktiven skapar underlag för framtida skyddsåtgärder.

---

Målet med habitat- och fågeldirektiven är att skydda Europas mest hotade och känsliga arter och naturtyper i hela deras förekomstområde i EU – oavsett politiska och administrativa gränser. Direktiven omfattar totalt cirka 1800 växt- och djurarter och mer än 230 naturtyper.

Först kom fågeldirektivet

EU:s fågeldirektiv trädde i kraft redan 1979. Dess bakgrund var den växande oron för nedgången av många fågelarter i Europa. Eftersom särskilt flyttfåglar rör sig i flera länders områden ansågs skyddet av fåglar kräva gemensamma europeiska åtgärder.

Fågeldirektivet omfattar alla vilda fågelarter som förekommer i områden tillhörande Europeiska unionen, det vill säga cirka 500 arter. Det allmänna målet med fågeldirektivet är att upprätthålla och återställa fågelpopulationer till en nivå som säkerställer deras överlevnad på lång sikt.

Direktivet ålägger medlemsländerna att skydda fågelarter och särskilt deras häcknings-, rast- och födosöksområden. Fågeldirektivet styr också utnyttjandet av arter. Den reglerar vilka fågelarter som får jagas i hela EU-området eller i olika medlemsstater och vilka arter som får säljas.

Habitatdirektivet utvidgade skyddet till att omfatta naturtyper

Med habitatdirektivet som antogs 1992 utvidgades skyddet av arter till att omfatta alla grupper av organismer. Direktivet omfattar cirka 1300 växt- och djurarter eller underarter som förekommer inom EU. Dessa utvalda arter kallas arter av gemenskapsintresse och förtecknas i bilagorna till direktivet. Medlemsländerna ska skydda dessa arter och deras livsmiljöer.

Habitatdirektivet ålägger medlemsländerna att ytterligare skydda vissa naturtyper som anses vara viktiga för gemenskapen. Det finns totalt 230 av dem, och det är naturtyper som är sällsynta inom EU eller riskerar att försvinna – eller representativa exempel på naturtyper i de sex naturgeografiska områdena i unionen.

Direktivets naturtyper definieras på geologiska, landskapsmässiga och botaniska grunder. De är stora enheter som inkluderar många typer av organismsamhällen. De skiljer sig alltså från naturvetenskapligt definierade naturtyper, som är mycket mer begränsade och som kännetecknas av en viss typ av naturtyper.

Direktiven skyddar även den finska havsnaturen

Eftersom fågeldirektivet omfattar alla vilda fåglar som förekommer i EU gäller det även alla vatten- och strandfåglar som uppträder i Finlands havsområde. I bilaga I till direktivet anges separat de fåglar vars livsmiljöer måste skyddas genom särskilda åtgärder. Hit hör bland annat havsörn, fiskgjuse och skräntärna samt fisk- och småtärna.

Av de arter som skyddas av habitatdirektivet förekommer närmare 20 arter i Finlands marina område. De inkluderar alla tre marina däggdjur som förekommer här: östersjövikare, gråsäl och tumlare. Tio arter av fisk, bl.a. lax och stensimpa, och fyra vattenväxter. Bland insekterna finns en art som förekommer i det finska havsområdet: stor natebock (Macroplea pubipennis).

Habitatdirektivets naturtyper förekommer även i Finlands havsområde. Det finns sju av dem: rev, sandbankar, breda grunda vikar, älvmynningar, kustlaguner, smala brackvattensvikar och undervattensdelar av rullstensåsar.

Direktiven påverkar den finska lagstiftningen

I likhet med andra medlemsstater har Finland införlivat fågel- och habitatdirektiven i sin nationella lagstiftning. Direktiven har påverkat bland annat jaktlagen, naturskyddslagen och miljöskyddslagen samt lagstiftningen om byggande och användning av områden. Lagar och förordningar syftar till att skydda de arter som nämns i direktiven och deras livsmiljöer samt habitatdirektivets naturtyper.

I praktiken innebär det att Finland inte självständigt kan göra till exempel en lagändring som skulle upplösa skyddet av vitkindad gås och göra arten till en viltart. Ändringen skulle först kräva en motsvarande ändring av EU:s fågeldirektiv. Detta skulle kräva att den vitkindade gåsens tillstånd i EU-området konstateras vara tillräckligt bra för att beståndet ska tåla jakt.

Natura 2000-områden skyddar viktiga livsmiljöer

En central del av verkställandet av fågel- och habitatdirektiven är det europatäckande nätverket av naturskyddsområden, Natura 2000. Natura 2000-nätverket är speciellt avsett för att skydda arterna och naturtyperna i enlighet med fågel- och habitatdirektiven – deras viktigaste förekomster i hela EU.

När ett område är anslutet till Natura 2000-nätverket får dess naturvärden inte undergrävas. Försvagningsförbudet gäller särskilt de naturtyper och arter som det ifrågavarande området anlagts för att skydda.

Finlands Natura 2000-områden omfattar havsnatur

Havsnatur ingår i nästan 140 av Finlands Natura 2000-områden. Ett 60-tal av dem har en havsyta på mer än 75 procent. Dessa områden är av stor betydelse för bevarandet av havsarter och deras livsmiljöer och marina naturtyper i Finlands havsområde. Också de Natura 2000-områden som har en liten havsyta kan vara viktiga för bl.a. kust- och havsfåglar.

De flesta av Finlands Natura 2000-områden är redan tidigare skyddade områden, t.ex. nationalparker eller mål för bevarandeprogram. Kustens Natura-områden består vanligtvis av en mosaik av statliga och privata skyddade områden.

Medlemsländerna lägger fram förslag om Natura 2000-områden

Habitat- och fågeldirektiven kräver att EU:s medlemsländer utser mål som ska ingå i Natura 2000-nätverket. Anslutningsprocessen består av flera steg och dess framsteg beror på om utgångspunkten är genomförandet av habitat- eller fågeldirektivet.

Vid tillämpningen av habitatdirektivet lägger medlemsländerna fram ett förslag till EU-kommissionen om vilka mål som ska anslutas till nätverket. Målen ska väljas enbart på naturvetenskapliga grunder och t.ex. ekonomiska aspekter får inte påverka urvalet. När kommissionen har bekräftat skyddsmålen blir de ”mål av gemenskapsintresse” (Sites of Community Importance, SCI), vilka redan ingår i Natura 2000-nätverket.

I detta skede återvänder bollen till medlemslandet som inom sex år måste definiera målet som ett ”särskilt bevarandeområde” (Special Area of ​​Conservation SAC)” och tilldela de nödvändiga bevarandeåtgärderna. I praktiska förvaltningslösningar kan bevarandemål förenas med annan markanvändning och även ta hänsyn till ekonomiska och sociala aspekter.

”För fågeldirektivets del är processen enklare. Medlemsländerna utser skyddsområden som kallas ’Special Protection Areas’ (SPA). SPA-områden kopplas direkt till det europeiska Natura 2000-nätverket utan mellanliggande steg. SPA- och SAC-områden överlappar ofta.”

Rapporterna berättar om verkställandet av direktiven

EU:s medlemsländer bör rapportera kommissionen om hur habitat- och fågeldirektiven har implementerats i medlemslandet. Vilka bevarandeåtgärder har vidtagits och hur effektiva de varit. Hurudan bevarandestatus arter och naturtyper har som nämns i direktiven?

Rapporterna upprättas vart sjätte år, separat för habitatdirektivet och fågeldirektivet. 2025 års rapporter omfattar verkställandet av direktiven 2019–2024. Att utarbeta rapporter är ett enormt jobb för alla medlemsländer, inklusive Finland. I rapporterna ska hundratals arter och dussintals naturtyper granskas separat.

Arbetet är dock nödvändigt för att få reda på hur arter och naturtyper mår i olika länder. Rapporterna hjälper medlemsländerna till att fokusera bevarandeinsatser på de mest kritiska målen – för att förbättra skyddsåtgärderna där det kan vara till störst nytta.

Medlemsländernas direktivrapporter skapar också grunden för EU-omfattande åtgärder. Utifrån dem kan EU-kommissionen till exempel föreslå att skyddet av en art som nämns i habitat- eller fågeldirektivet mildras. Direktivrapporter påverkar också innehållet och verkställandet av den biodiversitetsstrategi som utarbetas vart tionde år i EU.

Rapporteringen av fågeldirektivet omfattar alla fågelarter

Fågeldirektivets rapport innehåller en bedömning av tillståndet för olika fågelpopulationer. Bedömningen görs för alla fågelarter som häckar vilt i medlemslandet samt för de viktigaste flytt- och övervintringsarterna. I Finland finns 255 fågelarter som ska rapporteras (situationen år 2025).

Rapporten innehåller information om populationens storlek och utbredningsområde för varje art, samt de förändringar som skett i dem. Dessutom rapporteras tryck och hot mot fågelpopulationer och eventuella skyddsplaner.

Ännu mer detaljerad information rapporteras om de fågelarter som redan skyddas genom inrättade Natura 2000-områden. För dessa så kallade Natura-arter redovisas storleken på de fågelpopulationer som lever i varje Natura 2000-område, inklusive potentiella hot och genomförda skyddsåtgärder.

Habitatdirektivets rapport omfattar både arter och naturtyper

Samma uppgifter som för fågeldirektivet rapporteras också för de arter som skyddas av habitatdirektivet, inklusive mer detaljerad information om s.k. Natura-arter från Natura 2000-områden.

Utöver arter innehåller habitatsdirektivets rapport bedömningar av naturtypernas status. Till de uppgifter som ska rapporteras ingår utbredningen och ytareaalen av varje naturtyp, samt dess struktur och funktion. Dessutom utvärderas den förväntade utvecklingen. Sedan 2013 har även arealen av naturtyper i Natura 2000-områden rapporterats.

Målet är en gynnsam bevarandestatus

Utifrån all information som samlats in för rapportering görs en helhetsbedömning av bevarandestatus för varje art och naturtyp. Bevarandestatus indelas i fyra kategorier:

Dessutom används begrepp som beskriver utvecklingsriktningen: försämrad (-), stabil (=), förbättrad (+) eller situationen är okänd (x).

Habitat- och fågeldirektiven kräver av medlemsländerna att bevarandestatus för de arter och naturtyper som förekommer inom deras områden förblir gynnsamma eller görs gynnsamma. Om så inte är fallet utifrån bedömningarna måste medlemslandet vidta åtgärder för att rätta till situationen.

Det finns utrymme för förbättringar när det gäller skyddet av marina naturtyper

Rapportering enligt habitatdirektivet gäller alla naturtyper som nämns i direktivet – inklusive de sju marina habitattyper som förekommer i finska havsområden. I den samlade bedömningen för år 2025 konstaterades att skyddsnivån för dessa marina naturtyper i Finland är ogynnsam. Alla sju klassificerades som ”ogynnsam–dålig”.

Tillståndet för alla marina naturtyper bedömdes också vara dåligt i framtiden.

Havsarternas tillstånd varierar

Statusen för de marina arter som anges i habitatdirektivet varierar mycket i Finland. Bland sälarna bedömdes gråsälens bevarandestatus som gynnsam 2025, men ogynnsam för östersjövikaren. Fiskarterna fick för det mesta ett bra helhetsbetyg, med undantag för harren som endast fläckvis förekommer i våra havsområden, främst i Bottenvikens kustvatten. Även laxens tillstånd har försämrats sedan den föregående rapporteringen.

Rapporterna utarbetas av en stor grupp experter

I Finland leds arbetet för rapportering av habitat- och fågeldirektiven av miljöministeriet. Finlands miljöcentral (Syke) ansvarar för den praktiska samordningen av arbetet.

Fågeldirektivets rapport utarbetas av en fågelarbetsgrupp som är specialiserad på att övervaka och bedöma finländska fågelbestånd. I gruppen ingår förutom Syke experter från till exempel Naturhistoriska museet (Luomus), Forststyrelsen, Naturresursinstitutet (Luke) och organisationen BirdLife Finland. Dessa organ har till stor del ansvar för att samla in, producera och utvärdera material.

Ett flertal experter från olika organisationer deltar också i utarbetandet av rapporten i enlighet med habitatdirektivet, särskilt Finlands miljöcentral, Forststyrelsen och NMT-centralerna. Viktiga samarbetspartners är också Naturresursinstitutet (Luke), Geologiska forskningscentralen (GTK) och Ålands landskapsregering.

Lue seuraavaksi

Det maritima kulturarvet behöver skydd och vård