Sandbankarna rör sig i vågorna

Sandbankar och överhuvudtaget sandbottnar är krävande livsmiljöer. Vid första anblicken ser de ganska öde ut. En närmare granskning avslöjar dock att det finns många olika ryggradslösa djur som lever bland sandkornen och på ytan. Ofta ser man också fiskar ovanför botten. Där ljuset räcker till för fotosyntes växer rörformiga växter som har rotat sig i sanden.

Sandbankar är en viktig naturtyp enligt EU:s definition

Sandbankar som ligger permanent under vatten är en av de naturtyper som omfattas av EU:s habitatdirektiv och som medlemsländerna ska värna om. I Finland förekommer sandbankar främst i sandiga kustzoner, där de ofta framträder som tydliga höjningar i en annars ganska jämn sandbotten. Sandbankar finns längs hela kusten. Vattnet ovanför bankarna är vanligtvis ganska grunt, sällan djupare än 20 meter.

Sandbankarna består mestadels av sand, men stenar och block förekommer ofta bland sanden. Vågornas rörelse och strömmar kan både erodera och bygga upp sandbankar – precis som vinden formar och flyttar sanddyner på land. Bankarna är dynamiska formationer som kan förflytta sig med strömmarna.

Organismerna på sandbankarna liknar ofta dem som lever på de omgivande plana sandbottnarna. Förutom bottenmaterialets kvalitet påverkas artsammansättningen också av avståndet till vattenytan, mängden ljus, vattnets salthalt och kustens öppenhet.

Växter kräver särskilda färdigheter

Eftersom sandrevlar är i ständig rörelse är de besvärliga för växtligheten, speciellt på exponerade stränder. I lite mera skyddade områden kan växtligheten bli mycket mångformig. Undervattensväxter kan etablera sig på sandbottnar om de har ett kraftigt rotsystem som binder och håller kvar det rörliga materialet.

I öppna områden domineras sandbottnarna oftast av bandtång som också kallas ålgräs, eller knölsträfse, en lågvuxen kransalg. Utöver dem förekommer också natingar, särvar, natearter och borststräfse.

Arter på sandbotten

Knölsträfse (Chara aspera) är den vanligaste sträfsearten i Östersjön.

Växterna gör sandbottnen till en skyddad livsmiljö

Undervattensväxternas rotsystem binder det lösa bottenmaterialet och håller det på plats. De bromsar upp vågströmmar och erbjuder livsmiljöer för många ryggradslösa djur, såsom havsborstmaskar, musslor och kräftdjur. Dessa i sin tur blir mat för fiskar såsom skrubbskäddor, stubbar och smörbultar.

Kräftdjur såsom sandmärla och hästräka gräver sig kvickt i sanden. De klarar sig bra också på bara sandbottnar, förutsatt att de lyckas undvika rovdjuren som gömmer sig i sanden.

Sandrevlarna hotas av muddring

Tillståndet för undervattenssandbankar har försämrats på grund av övergödning. Övergödningen gör vattnet grumligt, vilket minskar det livsutrymme som vattenväxterna har till sitt förfogande. Den främjar också tillväxten av trådalger på hårda bottnar, varifrån de lossnar i mattor och förs bort med strömmarna. När trådalgerna sjunker ner på sandbottnar täcker de både växtligheten och den rena sanden, vilket försämrar syreförhållandena på botten.

Sandbankarnas och sandbottnarnas tillstånd kan också lokalt försämras av muddring av stränder och farleder. Muddring kan till och med förstöra den sandbotten som är föremål för åtgärden, men i vilket fall som helst ökar det mängden suspenderat material som sjunker till botten, vilket gör sandbottnarna mer leriga.

Sandbankar och deras ekosystem utsätts för många andra påfrestningar. Dessa orsakas bland annat av ökad turism, vattensport och annan rekreationsanvändning samt invasiva arter som breder ut sig. Sandbankarnas framtid hotas också av utvinning av havssand samt byggandet av havsbaserad vindkraft och den infrastruktur som krävs för den.

Skyddsnivån för undervattenssandbankar i Finland är dåligt, och någon positiv utveckling är inte i sikte. Bedömningen baseras på en utvärdering från år 2025 av skyddsnivån för naturtyper enligt EU:s habitatdirektiv under perioden 2019–2024.

Osion sisältö

Ålgräsängar

Öppna kransalgsbottnar

Hårsärv- och natingbottnar