Havet styr livet på jorden
Havet täcker mer än två tredjedelar av jordens yta. Hela 97 procent av världens vattentillgångar finns i havet. Floder som rinner ut i haven för med sig salt som lösts upp från marken och berggrunden. Havsvattnets salthalt är i genomsnitt 3,5 procent, vilket innebär att det finns 35 gram salt per liter vatten. Genom att avdunsta vatten från tre hinkar havsvatten kan man få ungefär ett kilo havssalt.
Östersjön är en del av det hav som omger hela jorden. I dag betraktas detta globala hav som ett enda stort världshav, där de olika namngivna delarna står i förbindelse med varandra. Vanligen delas världshavet in i fem oceaner: Atlanten, Stilla havet, Indiska oceanen, Södra oceanen och Arktiska oceanen.
Längs världshavets kanter finns ett stort antal randhav och bihav. Randhav är till exempel Berings hav och Nordsjön, som på den ena sidan gränsar till en kontinent och på den andra huvudsakligen till öppet hav. Bihav är havsområden som till största delen omges av halvöar eller ökedjor. Bland de stora bihaven finns Karibiska havet och Medelhavet, medan Östersjön och Svarta havet hör till de mindre.
Stilla havet
Stilla havet har en yta på 162 miljoner kvadratkilometer och ett medeldjup på 4 080 meter. Stilla havet är den största av världshavets delar och täcker mer än en tredjedel av jordens yta. I området finns stora bebodda ögrupper. Världshavets djupaste punkt, Marianergraven med ett djup på cirka 11 kilometer, ligger i Stilla havet.
Atlanten
Atlanten har en yta på 85 miljoner kvadratkilometer och ett medeldjup på 3 650 meter. Längs Atlantens kuster är kontinentalsocklarna breda och mer stabila än vid Stilla havets randområden. Havsområdena som omger Atlanten hör till världens viktigaste fiskeområden och är betydande källor till olja och mineralresurser. Östersjön är en del av Atlanten.
Östersjön står i förbindelse med Nordsjön genom Kattegatt mellan Sverige och Danmark. Östersjön kännetecknas av sin låga salthalt, de svaga tidvattensrörelserna, sitt grunda djup och sitt läge helt på kontinentalsockeln. Östersjöns medeldjup är 54 meter och dess djupaste punkt når 459 meter.
Indiska oceanen
Indiska oceanen har en yta på 71 miljoner kvadratkilometer och ett medeldjup på 3 740 meter. De stora floderna Indus och Ganges mynnar ut i Indiska oceanen och för med sig enorma mängder sediment. Ganges floddelta sträcker sig omkring 2 000 kilometer ut i Bengaliska viken. I Indiska oceanen finns sju stora havsströmmar. Ett utmärkande drag hos dessa havsströmmar är att de byter riktning två gånger om året.
Arktiska oceanen (Norra ishavet)
Arktiska oceanen har en yta på 16 miljoner kvadratkilometer och ett medeldjup på 1 210 meter. Denna fortsättning av Atlanten är den minsta, grundaste och kallaste delen av världshavet. Den står i förbindelse med Stilla havet genom Berings sund. Arktiska oceanen är till största delen istäckt året om. Under de senaste åren har istäcket blivit tunnare och mer sårbart. Särskilt snabbt smälter havsisen i de arktiska områdenas ytterkanter.
Antarktiska oceanen
Antarktiska oceanen har en yta på 22 miljoner kvadratkilometer och ett medeldjup på 3 270 meter. Den ligger mellan Antarktis kust och den 60:e sydliga breddgraden. Den kraftiga Västvinddriften strömmar runt oceanen och skiljer dess ytvatten från de nordligare delarna av världshavet. Vågorna i Antarktiska oceanen är höga och isande kalla.
Kontinentalsockeln är det grunda havsområde som omger kontinenterna
Kontinentalsockeln sträcker sig från kusten ut mot havet och är ett grunt område med ett djup på mindre än 200 meter. Östersjön och Nordsjön ligger helt på kontinentalsockeln, vilket är orsaken till att de är grunda hav. I områden där litosfärplattor kolliderar, till exempel utanför Chiles kust, kan kontinentalsockeln däremot vara mycket smal, och då ökar havsdjupet snabbt. Material från land transporteras ut till kontinentalsockeln, där det avsätts och bildar sedimentlager. De olje- och mineraltillgångar som utvinns ur havet finns på kontinentalsockeln.
Kontinentalsockeln och det grunda havsområdet övergår i en brant kontinentalsluttning, genomskuren av djupa kanjoner. Längs sluttningen transporteras sediment nedåt i form av grumlighetsströmmar. På omkring tre kilometers djup planar kontinentalsluttningen ut och övergår i en svagt böljande kontinentalrygg.
Vid gränserna mellan de havsbottenplattor som bildats av jordens plattrörelser löper bergsliknande kedjor genom världshaven. Dessa kallas mittoceaniska ryggar. De flesta ligger under havsytan, men på vissa platser, såsom Island och Azorerna, reser de sig över vattenytan. Islands västra del vilar på den nordamerikanska plattan och den östra delen på den eurasiska plattan. Plattorna rör sig långsamt bort från varandra, ungefär 2,5 centimeter per år. Detta leder till återkommande mindre jordbävningar och ibland även kraftigare skalv.
Storslagna landskap breder ut sig i havsbottnens skymning och mörker
Mitt på djuphavens vidsträckta slätter reser sig berg med branta klippor, precis som på land. I höjderna har raviner och kanjoner bildats. Många av de tusentals undervattensvulkanerna på havsbottnen är fortfarande aktiva.
Djuphavsbassängerna sträcker sig flera kilometer ner i djupet. Djuphavsgravar är raviner som når mer än sex kilometers djup. Marianergraven i västra Stilla havet är 50 kilometer bred och 2 000 kilometer lång. Där finns världshavets djupaste punkt, Challengerdjupet, som sträcker sig nästan elva kilometer ner. I djupet råder totalt mörker och trycket är omkring tusen gånger högre än lufttrycket vid havsytan. Både bemannade undervattensfarkoster och fjärrstyrda undervattensrobotar har nått ner till djupgraven. Forskargrupper har funnit tusentals föremål på bottnen: fiskeredskap, glas, metall och till och med en plastpåse.
Jämfört med Marianergraven är Östersjön mycket grund. Djupet anges inte i kilometer utan i meter. Östersjöns djupaste punkt når endast 459 meter.
