Siirry sisältöön
Finansiärer:
Havets rörelser

Havets rörelser förflyttar enorma vattenmassor

Vattnet i världshavet är ständigt i rörelse. Rörelsen drivs av jordens rotation och de planetära vindar som den ger upphov till, men också av lokala vindar och tidvattenfenomen. Havets rörelser påverkar särskilt klimatet och livsvillkoren i kustområdena, men effekterna sträcker sig långt in i kontinenternas inland.

De stora havsströmmarna på jorden uppstår genom jordens rotation och de planetära vindar som den ger upphov till. Dessa vindar blåser i huvudsak i samma riktning längs vissa breddgrader. De planetära vindarna driver havets ytvatten framför sig ned till omkring hundra meters djup. Med vattnet transporteras bland annat värme, näringsämnen och marina organismer.

Jordens rotation ger upphov till den så kallade corioliseffekten, som får de planetära vindarna att avvika åt höger på norra halvklotet och åt vänster på södra halvklotet. I områdena kring ekvatorn uppstår kraftiga passadvindar. Under årets lopp blåser de från nordost norr om ekvatorn och från sydost söder om ekvatorn. På engelska kallas passadvindarna trade winds, vilket väl beskriver deras stora betydelse under segelfartygens tid.

De stora havsströmmarna i världshavet uppstår genom samspelet mellan de planetära vindarna och corioliseffekten.

Tidvattnet höjer och sänker havsytan

Tidvattnet orsakas av jordens rotation kring sin egen axel samt av månens och solens dragningskraft på havsvattnet. När ett område på jordytan befinner sig mot månen dras vattnet mot månen och havsytan stiger i form av högvatten. Högvatten uppträder samtidigt också på jordens motsatta sida, eftersom jordens gravitation där är svagare än på den sida som är vänd mot månen. Tidvattnet är som starkast vid fullmåne och nymåne.

Tidvattnets höjd påverkas av lokala förhållanden och kustlinjens form. Vid Europas kuster är skillnaden mellan hög- och lågvatten vanligen några meter. I smala flodmynningar och vikar längs Atlantkusten kan vattenståndet variera med mer än 16 meter. Fiskare och andra sjöfarare är beroende av sina tidvattentabeller. Både högvatten och lågvatten inträffar vanligtvis två gånger per dygn.

Perus kust är sval och karg, men Peruströmmen skapar rika fiskevatten utanför kusten.

Östersjön är så liten att tidvattnets variationer knappt märks här. Tidvattnets påverkan uppgår endast till några centimeter. På grund av strömmarna inträffar hög- och lågvatten i Östersjön bara en gång per dygn. Dessutom påverkar skillnader i lufttryck mellan Östersjöns norra och södra delar vattenståndet mer än tidvattnet gör. I Finland kan tidvattenfenomenet tydligt observeras endast vid Strömma kanal.

Golfströmmen illustrerar det komplexa samspelet mellan hav och klimat

En varm havsström rör sig alltid från områdena kring ekvatorn mot polerna, medan en kall havsström strömmar från polarområdena mot ekvatorn. I Nordatlanten kallas detta kretslopp av havsströmmar för AMOC, den Atlantiska meridionala omvälvningscirkulationen.

Golfströmmen är en del av AMOC. Den transporterar enorma mängder varmt vatten från Mexikanska golfen till Nordatlanten med hastigheter på upp till två meter per sekund. Mitt ute i Atlanten delar sig Golfströmmen i tre grenar. Den mellersta grenen, Nordatlantiska strömmen, fortsätter mot nordost i riktning mot Norges kust. När Nordatlantiska strömmen och Golfströmmens andra nordliga gren, Irmingerströmmen som strömmar mot Grönland, når Norra ishavet har vattnet kylts ned. Där möter strömmarna ytvatten som har blivit något utspätt av smältande is. Eftersom vattnet som strömmarna för med sig är saltare är det också tyngre och börjar sjunka mot havsbotten. Samtidigt vänder strömmarnas riktning och den kalla vattenmassan strömmar från polarområdena mot ekvatorn. Det vatten som tidigare färdades norrut som ytström återvänder söderut som djupström.

Den vattenmängd som transporteras av AMOC är hundra gånger större än den sammanlagda vattenföringen i världens alla floder. Den enorma vattenmassa som rör sig i cirkulationen bidrar till att värma klimatet i norra Europa. Den ökar också avdunstningen från havet, vilket leder till att moln bildas och ger upphov till kraftiga regn längs närliggande kuster. En kall havsström har motsatt effekt. Den minskar avdunstningen från havet och kyler luftmassan över havsytan nära kusten. Vattenångan kondenserar och faller som regn över havet, medan kustområdena får mycket lite nederbörd. Utanför Namibias kust skapar till exempel den näringsrika Benguelaströmmen förutsättningar för ett mycket rikt fiske. Ovanför kustlinjen är förhållandena helt annorlunda. På bara några tiotals meter övergår det rika marina ekosystemet i Namiböknen.

Om en havsström betraktas som varm eller kall avgörs alltid i förhållande till det omgivande vattnet. En varm havsström nära polarområdena kan i själva verket vara kallare än en kall havsström i närheten av ekvatorn.

El Niño och La Niña förändrar havsströmmarna med dramatiska följder

I Stilla havet driver passadvindarna det varma ytvattnet vid ekvatorn västerut. Vattnet samlas utanför Sydostasiens kuster, medan det undanträngs från Perus och Chiles kust. Där stiger svalt och näringsrikt vatten upp från djupare vattenlager. Fiskar, sjöfåglar och andra djur har gott om föda, vilket gynnar kustens näringar. Över Sydostasien och Indonesien bildas rikliga regnområden, medan det östra Stilla havet är relativt torrt.

Fenomenet El Niño förändrar situationen i genomsnitt vart tredje till vart femte år under ett eller två år. Under en El Niño-period försvagas passadvindarna. Ytvattnet kyls ned i västra Stilla havet och värms samtidigt upp i den östra delen. Uppvällningen av näringsrikt vatten längs Sydamerikas västkust försvagas, vilket påverkar ekosystem och näringar över stora områden. Bland annat minskar fiskfångsterna kraftigt.

Under El Niño bildar den omfattande varma luftmassan över östra Stilla havet kraftiga oväder i olika delar av världen. Skyfall och översvämningar blir vanligare i Amerika och Afrika. Samtidigt drabbas västra Stilla havet ofta av torka, vilket har lett till omfattande skogs- och markbränder i Australien. Även orkanerna på Atlanten blir fler.

La Niña ger motsatta effekter. I områdena kring ekvatorn kan havsvattnet i Stilla havet vara upp till fem grader kallare än normalt.

En alaska­snäppa som har flugit från Alaska rastar på Tuvalu.