Är det svårt att forska? Det beror på vågorna!

Vind och vågor bestämmer svårighetsgraden. Havsforskarna kan tillbringa veckor i sträck på sitt fartyg. Resorna varar allt från ett par dygn till flera veckor. En lyckad resa förutsätter också ett välsmort samarbete. Varje forskare måste behärska sin del av arbetet och vid behov dessutom vara beredd att hjälpa till där det behövs.


Inte alltid så lätt att hållas på benen

Att arbeta på en båt är inte alltid så enkelt - svårighetsgraden beror huvudsakligen på hur det blåser. Särskilt besvärligt blir det när det stormar. Då får alla ombord kämpa hårt för att hållas på benen och få sina redskap att fungera. Den som har anlag för sjösjuka måste ibland helt enkelt avbryta.

Arandas navigationssystem är av toppklass. Fartyget är också isförstärkt och stadigt. Världshavens tiometersvågor och polarområdenas packisar är inget problem. I hård sjögång kan det ändå vara svårt att sova och koncentrera sig på precisionsarbete.

Under uppföljningsresorna över Östersjön är motorerna igång dygnet runt och forskarna arbetar i skift, 12 timmar i taget. Provtagningsstationerna kommer och går och arbetet förflyter som på ett löpande band. Någon tid för saltstänkt romantik finns inte.

Författaren ler mot kameran, medan ett sampel sätts i påse i bakgrunden.
Författaren på en forskningsresa i Östersjön.

Pingviner och isbjörnar

Under resorna till polarområdena, Arktis i norr och Antarktis i söder, kunde undertecknad ibland känna sig lite som en sentida Jacques Cousteau. Vid Antarktis väntade pingvinerna och på isarna kring Grönland kunde vi studera isbjörnar från Arandas däck. På nätterna sov vi tungt i våra kojer och vaknade till nya upplevelser varje morgon.

Arandas första Antarktisresa år 1989 blev en av mina oförglömliga upplevelser. Aldrig ska jag glömma isbergen som tornade upp sig vid horisonten och drev förbi oss medan vi stävade längre och längre söderut. Enorma albatrosser seglade så lågt att de nästan nuddade vid fartygets master och pingvinerna kom vaggande för att stifta bekantskap med sina märkvärdiga nya kolleger på isen.

Två personer drar en vajer på provtagninsdäcket. Författaren använder en gammaldags och stor datorenhet som printar ut en pappersremsa.

Det bästa på Aranda var den goda stämningen och samhörigheten mellan forskarna och den övriga personalen. Maten var god och omgivningen trevlig. Under fritiden hade vi möjlighet att upprätthålla konditionen på fartygets egna gym, slappna av i bastun eller titta på satellit-TV.

Arbetet på ett fartyg passar ändå inte alla. För många forskare och forskarfrön under årens lopp blev den första Arandaresan också den sista.