Finska viken är geologiskt sett en av de mest mångfaldiga delarna av Östersjön

Finska viken är Östersjöns östligaste bassäng. Den är en direkt fortsättning på huvudbassängen och avskiljs inte av några bottentrösklar. Detta gör att vattnet ostört flödar mellan den Egentliga Östersjön och Finska viken.

Finska viken är relativt grund och långsmal till formen. Viken är 400 kilometer lång och bredden varierar mellan 48 och 135 kilometer. Ytan är cirka 29 500 km². Vattenvolymen är endast 1 098 km³, det vill säga bara 5 % av hela Östersjöns volym.

Den kontinuerliga landhöjningen (1–4 mm/år) omformar långsamt hela området. Den ändrar både strändernas karaktär och sedimentationen, erosionen och transporten av partiklar på havsbotten.

Berggrunden

Den bassäng som utgör Finska viken är egentligen en sänka i berggrunden. Den urgamla prekambriska kristallina berggrunden kallas ofta urberg. I norra delen av Finska viken ligger urberget exponerat.

Berggrundens struktur karakteriseras av tektoniska lineament och krosszoner som delar berggrunden i stora block. De långsträckta lineamenten och krosszonerna som syns i terrängen har uppkommit genom rörelser i berggrunden under tidernas lopp.

I södra Finska viken täcks urberget av yngre sedimentära bergarter som jämnar ut ytformerna och havsbottnens topografi.

Dessa skillnader syns tydligt när man jämför finska kustens splittrade skärgård med till exempel Estlands raka kustlinje och höga kalkstensbranter.

Skillnaderna som beror på berggrunden syns tydligt också i bottentopografin. Längs norra kusten skapar den söndrade berggrunden en labyrintartad skärgård vars splittrade karaktär är synlig också under vattnet.

I östra Finska viken består berggrunden huvudsakligen av rapakivigranit, en typ av lätt vittrande granit som förklyftas i skarpt kubformade mönster. Kännetecknande för kustområdena kring Kotka och Fredrikshamn är branta klippor och stora flyttblock, av vilka en del kan ha storleken av en strandbastu.

Havsbottnens topografi och former

Havsbotten i norra Finska viken lutar lindrigt mot söder. Sydkustens lutning är däremot brantare. Det är en fortsättning av norra Estlands klintar, dvs. höga kalkstensbranter.

Finska vikens medeldjup är bara 37 meter. Det så kallade Paldiski-djupet i sydväst är 123 meter djupt. generellt sett blir Finska viken allt grundare ju längre österut mot floden Neva man kommer. Av alla vattendrag som rinner ut i Östersjön har Neva-floden det största vattenflödet.

Också i östra Finska viken förekommer det lokala sänkor. En sådan ligger i havet utanför Kymmenedalen. Söder om Aspö finns en 90 meter djup och 200 meter bred kanjonliknande klyfta med en längd på 800 meter. Den är en av östra Finska vikens djupaste punkter.

Finska vikens bottendjup varierar kraftigt

Finska vikens nuvarande djup och havsbottens topografi har uppkommit som en följd av hur berggrunden – en kombination av urberg och sedimentära bergarter – formats. Utöver detta har också nutida och istida sedimentations- och erosionsprocesser påverkat havsbottenlandskapet. Huvuddragen på havsbottens relief bildades emellertid redan före istiderna.

Finska vikens botten är mycket formrik. Området har flera olika typer av bottenform, vilka var och en täcker över 5 % av hela ytan. Den vanligaste typen är bassänger
(33 %), höjder (32 %), jämna slätter (25 %) och dalar och undervattensklyftor (10 %).

I norra Finska viken där berggrunden på många håll ligger blottad, finner man både dalar, klyftor och höjder. Revliknande strukturer av morän, block eller berg förekommer relativt rikligt längs den finska kusten. Största delen av dessa ligger på mindre än 30 meters djup.

Bara lite sand- och grusrevlar i Finska viken

Höjder och ryggar med sand och grus som huvudsaklig jordart förekommer i ringa grad i Finska Viken, frånsett dess östra delar, där deras andel är större.

Sandrevlar förekommer också i västra Finska viken, bl.a. som undervattens förlängningar av Salpausselkä-åsarna. Potentiella sandbanksområden korresponderas ofta just av submarina förlängningar av åsar.

Havsbottnens sammansättning

Särskilt i norra Finska viken, ser bottnen ofta ut som ett lapptäcke av olika jordarter. Erosion, transport av sedimentmaterialet och sedimentation varierar från plats till plats och över tid.

De stora sedimentationsbassängerna befinner sig huvudsakligen mitt i viken. De är egentligen dalar i berggrunden, som under tidernas lopp blivit täckta av sediment. Längs kusten är havsbottnarna mera varierande.

Ungefär en tredjedel av Finska vikens bottnar fungerar som sedimentationsområden, det vill säga områden där sedimentation för närvarande förekommer. I det finska havsområdet upptar silt-, ler- och gyttjebottnar ca 40 % av ytan, hårda lerbottnar står för 25 %, sand och grus för mindre än 5 % och berg och morän för cirka 30 %.

Mjuka silt- och lerbottnar förekommer relativt sett mest i väster, söder om Hangö udd (> 50 %).

Klippbottnar är vanligare i västra än i östra Finska viken. I Raseborg-Kyrkslättsområdet är berggrunden splittrad och där förekommer rikligt med bergsblottningar.

Också i huvudstadsregionen är havsbotten splittrad, och på detta område förekommer större gyttjebassänger än i Raseborgsområdet samt bergs- och moränblottningar. I Raseborgsområdet är bergsbottnarnas andel 27 % och moränbottnarnas 7%. I östra Finska viken är siffrorna nästan omsvängda, 8 % respektive 25 %.

I östra Finska viken finner man vidsträckta moränformationer och blockmarker typiska för rapakiviområden. Här finns också omfattande formationer av grus och sand. I resten av Finska viken är andelen grus- och sandbottnar relativt liten (< 5 %).

Berg-, morän- och sand- och grusbottnar förekommer huvudsakligen på mindre än 60 meters djup. På större djup täcks havsbottnen huvudsakligen av mjuka jordarter.

Geodiversitet

Med geodiversitet avses den geologiska mångfalden av land eller havsbotten. Hög geodiversitet betyder att ett område innehåller många olika berg- och jordarter, vilket i sin tur påverkar resten av miljön.

Finska viken är tillsamman med Skärgårdshavet ett av de mest mångformiga områdena i Östersjön. På grund av sin avvikande berggrund är kustlandskapen och havsbottnarna längs Finska vikens norra kust mera splittrade och mångformiga än på sydkusten.

Finska vikens havsbotten, särskilt längs den norra kusten är mycket mångsidig och unik i hela Östersjöns skala.

Allmänt taget kan man säga att landskapen och havsbottnarna i områden med kristallin berggrund är mera splittrade och mångformiga än i områden där berggrunden består av sedimentära bergarter.

Berggrundens geologiska ursprung har en betydande roll för utformningen av olika livsmiljöer. En hög geologisk diversitet kan leda till en hög biodiversitet. Också berggrunden under jordytan påverkar miljön. Med andra ord har områden med urbergs- och kalkstensgrund också olika biodiversitet.

Skärgårdshavet korsas av kanjoner, klyftor, sänkor och höjder

Skärgårdshavet är ett splittrat och grunt havsområde med mer än 40 000 steniga eller klippiga, holmar och skär på mer än 0,5 ha. Hela Skärgårdshavets areal är 8 890 km2.

Den pågående landhöjningen (3–4 mm/år) omformar långsamt stränderna och bottnarna, både när det gäller erosion, materialtransport och sedimentation.

Till följd av landhöjningen förvandlas undervattensklippor först till kobbar och skär, sedan till större holmar och till sist till nytt fastland. Nya vikar uppkommer och grunda skyddade havsvikar avsnörs till glosjöar och sjöar.

Skärgården fungerar som en övergångszon mellan öppna havet och kusten. I skärgården bildas övergångszoner t.ex. beträffande salthalt, exponering och vattenkvalitet.

Ytterskärgården är klippig och exponerad, medan skärgårdens inre delar är mera skyddade. Vattnen grundare och bottnarna ofta täckta av mjuka material.

I Skärgårdshavet kan vattendjupet, exponeringen, bottenkvaliteten och andra miljöfaktorer variera kraftigt inom ett mycket litet område. Detta, i kombination med den långa slingrande kustlinjen, gör skärgården till en mycket varierande miljö.

Med sina tusentals öar, bildar området en unik helhet i global skala tillsammans med den fortsatta skärgården i Stockholm.

Berggrunden

Skärgårdshavets berggrund består i huvudsak av urgammal, prekambrisk kristallin sten, det vill säga urberg. Typiskt för Skärgårdshavet är de tektoniska lineamenten och krosszonerna som delar upp berggrunden och åstadkommer stora och mångformiga höjdskillnader. Detta är tydligt i Skärgårdshavets labyrintliknande landskap.

Havsbottens höjdskillnader och formationer

I Skärgårdshavet är medeldjupet endast 19 meter, men på vissa områden överskrider vattendjupet 100 meter. Områdets djupaste punkt ligger 104 meter under havsytan.

Förkastningarna och krosszonerna i berggrunden skapar stora höjdskillnader. Dessa i sin tur präglar skärgårdslandskapet, både ovanför vattenytan och under den. Bottnarna korsas av sänkor, djupa kanjoner och höga kullar, vilket skapar en hög diversitet.

Ungefär en fjärdedel av Skärgårdshavets bottnar består av sänkor och nästan häften av höjder och kullar.

Skärgårdshavet - Höjder av berg och morän

I Östersjön är upphöjningarna på havsbotten ofta täckta av hård eller mjuk lera. Sådana förekommer också i Skärgårdshavet, men största delen består av berg, sten eller morän. I alla djupzoner består 60 % av höjderna huvudsakligen av berg eller morän.

Kullar och höjder förekommer främst i grunda havsområden. En del av dessa är rev, en naturtyp som är kännetecknande för Skärgårdshavet.

Endast 1 % av kullarna ligger på över 50 meters djup. Detta är en bra indikation på att sedimenten som deponerats på havsbotten i djupare områden jämnar ut formen på havsbotten.

I Salpausselkä-området förekommer det färre berg- och moränkullar än på annat håll. Där består nästan hälften av alla kullar av sand och grus. Utanför Salpausselkä-området består endast 1 % av kullarna av sand eller grus. Dessa jordarter påträffas alltså nästan uteslutande just i det avgränsade Salpausselkä-området, där submarina sand- och grusförekomster är vitt utbredda.

Kanjonerna är viktiga submarina transportleder

Dalar, klyftor och kanjonliknande sprickor är relativt sällsynta i Östersjön. De förekommer nästan enbart i de norra delarna, till exempel i Skärgårdshavet, där kanjonerna oftast följer berggrundens förkastningslinjer och krosszoner.

Många kanjoner fungerar som undervattensleder både för levande organismer och för vattenströmmarna. Kanjonerna som löper genom Skärgårdshavet är viktiga för vattenväxlingen mellan Östersjöns huvudbassäng och Bottniska viken. Endast 10 % av Skärgårdshavets bottnar är jämna, vilket visar hur komplicerat och omväxlande undervattenslandskapet är i den här delen av Östersjön.

Salpausselkä-utlöparna och kanjonerna som följer berggrundens krosszoner berikar kustens bottenmiljöer. När man rör sig från de grunda kustvattnen ut mot de större och mörkare djupen täcks moränen och berggrunden av ackumulerad lera och gyttja som döljer bottens egentliga formationer.

I Skärgårdshavet lyckas sedimenten ändå inte dölja alla former. En typisk bottenformation här är lerkullarna, det vill säga berg- eller moränhöjder täckta av yngre sediment som höjer sig över botten.

Havsbottens sammansättning

Något över 50 % av Skärgårdshavets bottnar täcks av mjuka material, det vill säga silt, lera eller gyttja. Resten är erosions- eller transportbottnar med grövre material såsom sand, grus, morän eller berg i ytskiktet. Erosionsbottnar är bottnar som kontinuerligt eroderas, medan transportbottnar tidvis beläggs med nya sediment.

Ungefär en femtedel av Skärgårdshavets bottnar har hård lera på ytan. Det är glaciallera som avsattes på issjöns botten, utanför inlandsisens rand. När sådan gammal lera blottas på havsbotten är den nästan alltid täckt av ett sandskikt.

Berg, morän, sand- och grusbottnar förekommer huvudsakligen i havsområden som är grundare än 60 meter. I områden grundare än 10 meter är mera än 50 % av bottnarna av den här typen.

I Skärgårdshavet täcks endast cirka 2 % av bottnarna av sand och grus. Största delen finns i Salpausselkä-området. På över 60 meters djup täcks de flesta bottnar av mjuka jordarter.

Geodiversitet

Generell t sett uppvisar Östersjöns nordliga områden en högre geodiversitet än de södra. Skärgårdshavet ör ett av de mest mångformiga områdena i hela Östersjön. Skärgårdsområdena avtecknar sig som splittrade och mångsidiga kust- och havsbottensmiljöer.

I områden där inlandsisen låg kvar en längre tid eller drog sig långsamt tillbaka, till exempel i Skärgårdshavet, kan ett antal olika havsbottenstrukturer identifieras som bidrar till geologisk mångfald eller geodiversitet. Ett sådant område är till exempel Salpausselkä-utlöparen.

Precis som i den övriga Östersjön har Skärgårdshavets geologiskt mest mångformiga områden en kristallin berggrund. Orsakerna till den omväxlande brutna topografin är många: erosionståliga bergarter, förkastningslinjer och istidens erosion.

I Östersjön skärgårdsområden, såsom i Skärgårdshavet, kännetecknas bottnarna av mycket dynamiska förhållanden. Bottnarnas egenskaper och processer varierar på mycket korta sträckor och med ojämna mellanrum sticker det upp holmar och skär som ytterligare splittrar havsbottenlandskapet.

Ytterskärgården är exponerad och har stora klipprev. Innerskärgården är mer skyddad och bottnarna där är därför ofta täckta av mjuka sediment.

Bottenhavets gamla urberg täcks av sedimentbergarter

Bottniska vikens södra del har ett eget namn, Bottenhavet. Bottenhavet gränsar till Skärgårdshavet, Åland och Ålands hav i söder och till Kvarken i norr. Bottenhavet är det största av Finlands havsområden och har en areal på 64 890 km2.

Medeldjupet är 66 meter och den djupaste punkten, 293 meter, ligger på svenska sidan.

Typiskt för Bottenhavet är den snabba landhöjningen (5 - 8 mm/år). Landhöjningen utsätter de tidigare avlagrade sedimenten för erosion av is, bottenströmmar, vågor och vindar.

Bottenhavets gamla urberg täcks av sedimentära bergarter som jämnar ut höjdskillnaderna på botten. På grund av detta är öppna havets bottnar relativt jämna, med små höjdskillnader.

Berggrund

Geologiskt sett befinner sig Bottenhavet i den nordvästra delen av den Fennoskandiska skölden Både på den svenska och finska sidan kantas havsbotten av en urgammal, prekambrisk berggrund bestående av metamorfa och kristallina bergarter. Det är sannolikt att den här berggrunden fortsätter också under själva Bottenhavet, men täcks huvudsakligen av sedimentära bergarter av olika åldrar.

Dessa sedimentära bergarter består huvudsakligen av proterozoisk sand- och lersten, samt sandsten, lerskiffer och kalk från de geologiska perioderna Kambrium och Ordovicium.

Bottenformer och topografi

Bottenhavsbassängen som ligger i en sänka i den Fennoskandiska urbergsskölden, täcks av sedimentära bergarter. Typiskt för Bottenhavets bottentopografi är den jämna, långsamt sluttande östra sidan och den brant sluttande, splittrade västsidan.

Bottnen av den flackt sluttande finska sidan består av prekambriskt kristallint urberg. Urberget som bildar bassängens botten täcks, i synnerhet i havets mellersta och sydvästra delar, av allt tjockare lager sedimentära bergarter. Längs den svenska kusten splittras botten av flera förkastningar.

I princip kan Bottenhavets berggrund alltså delas in i en splittrad urbergsdel och en del som består av sedimentbergarter med flack topografi.

I stor skala domineras Bottenhavets bottenformer av jämna slätter (39 %), bassänger av olika slag (27 %) och höjder (27 %). Dalar och klyftor upptar cirka 7 % av bottnarnas yta.

De största dalarna och klyftorna sammanfaller med urbergets förkastningslinjer. Dalarna på botten är i många fall fortsättningar på älvar som rinner ut från land.

Höjder och kullar på hårdbottnar i den finska delen av Bottenhavet ligger i regel i områden där vattendjupet är mindre än 30 m. De består oftast av berg eller morän och är alltså ett slags revliknande strukturer.

Däremot är höjderna jämnare fördelade i det mjuka bottenområdet.

I Bottenviken finns få kända sand- och grusformationer. På finska sidan hittar man sandrevlar närmast i vattnen utanför Björneborg. Dessa revlar är egentligen submarina fortsättningar på Björneborgsåsen.

Havsbottnens sammansättning

För Bottenhavets del täcker Geologiska forskningscentralens noggranna maringeologiska material endast 5 % av bottenytan. Havsbotten består här huvudsakligen av morän (ca 40 %) och hård lera (ca 26 %). Klippbottnarna upptar ca 15 % av ytan.

Gyttja, lera och silt täcker mindre än 20 % och sand och grus ca 5 % av bottenytan. Klipp- och moränbottnar förekommer i regel på mindre än 40 meters djup. Sand och grus finns huvudsakligen i djupzonen 20–60 meter.

Bottenhavet skyddas inte av en stor skärgård, vilket återspeglas i förekomsten av morän- och klippbottnar. På mer än 60 meters djup dominerar mjukbottnar bestående av gyttja, lera, silt och hård lera.

Geodiversitet

Bottenhavets kusters, särskilt västkustens havsbotten är geologiskt sett mycket mångformig. ”Hotspottarna” i fråga om geodiversitet ligger i områden med kristallin berggrund. Här har de erosionståliga bergarterna, förkastningarna och inlandsisens erosion bidragit till den splittrade topografin.

Grunda kustområden är ofta energiska och aktiva miljöer, där många olika processer formar havsbotten och bidrar till dess diversitet.

Bottenhavets uthavsområden befinner sig huvudsakligen på sedimentberg, med små höjdskillnader. De vidsträckta jämna bottnarna och bassängerna gör det till en fattigare miljö än kustområdena vad gäller geologisk diversitet.

Områdena på öppna havet är lugnare och sedimentationen eller transporten av bottenmaterial bestäms främst av vattenströmmarna.

Kvarkens skärgård är ett naturobjekt på Unescos världsarvslista

Kvarken ligger mitt emellan Sverige och Finland. Den är Bottniska vikens smalaste del och bildar en tröskel på upp till 25 meters djup som skiljer Bottenhavet i söder från Bottenviken i norr.

Största delen av Kvarkens finska del är mycket stenig och grund (0–25 m) med cirka 7000 holmar och skär.

Till följd av den relativt snabba landhöjningen (8,0–8,5 mm/år) har djupförhållandena i området ändrats dramatiskt sedan istiden. För 10 000 år sedan, då glaciären drog sig tillbaka var Kvarken cirka 250–280 meter djupare än idag.

Landhöjningen leder till en kontinuerlig erosion av havsbotten. Den för upp tidigare vattentäckta avlagringar till erosionszonen på grunt vatten och småningom till stranden.

De blockbemängda De Geer-moränerna är de mest typiska för områdets havsbotten och landområden. De gör Kvarkens skärgård unik över hela världen.

Kvarkens skärgård är det enda finländska naturobjektet på Unescos världsarvslista och bildar tillsammans med Höga kusten på svenska sidan ett gränsöverskridande geologiskt världsarv.

Berggrunden

Både på den finska och svenska sidan består berggrunden i Kvarkens skärgård av urgamla paleoproterozoiska kristallina bergarter. Skärgårdens nuvarande platta landskap ligger alltså på de nedslitna resterna av forntida bergskedjor.

Under årmiljoner har de yngre sedimentbergarterna eroderats bort, med undantag för den forntida havsbottnen i Söderfjärdens meteoritkrater söder om Vasa.

Höjdskillnader och bottenformationer

Kvarkens skärgård är grund och stenig med mer än 7 000 holmar och skär. Vattendjupet varierar mellan 0 och 25 meter.

Områdets havsbotten kännetecknas av vidsträckta strukturer, kullar, slätter, bassänger och dalar. Emellertid följer havsbottens konturer främst berggrunden och området är relativt plant. Lokala småskaliga höjder och dalar är ofta moränformationer. Bassängerna är relativt små och grunda. De förekommer i olika delar av Kvarken, täcker ungefär 30 % av ytan och är i regel hårdbottnade.

Kullar av olika typ täcker 37 % av bottenytan. Större höjder finns särskilt i området mellan Replot och svenska kusten. På hårda bottnar är kullar de mest typiska formationerna (25%). Mindre kullar kan bestå av berg, oftare av morän. De är Kvarkens motsvarigheter till rev.

Sand- och grusområden är sällsynta i Kvarken. Potentiella sandrevelområden finns bara på öppna havet i norr, nära Helsingkallans undervattensgrund.

Tjugotre procent av Kvarkens botten består av plana ytor. Omfattande plana områden med morän, block och berg förekommer främst i norra Kvarken och vid den österbottniska kusten söder om Vasa.

Kvarkens sydvästra del präglas av dalar och kanjonliknande formationer. Sådana förekommer också i norra Kvarken, till exempel väster om Holmö. Elva procent av havsbotten består av dalar, av vilka en del sannolikt formats av forntida vattendrag.

Moränformationerna gör Kvarken till ett speciellt område

Som nämnts ovan präglas den lokala detaljerade topografin av olika slags moränformationer. Typiska för det här området är De Geer-moräner, kulliga moräner (moränbacklandskap), Rogen-moräner och drumliner som i Kvarken också förekommer på havsbottnen.

De Geer-moränfält med utströdda stenblock är de mest typiska för havsbottnar i det här området. De gör Kvarkens steniga skärgård unik i hela världen.

De Geer-moränerna är långa och smala, blockrika ryggar i landskapet. De uppträder som stora fält där alla ryggar löper i samma riktning. Från luften ser landskapet ut som ett enormt tvättbräde. Ibland kallas de Geer-moränfält faktiskt för tvättbrädesmoräner.

De Geer-moränerna bildades under den senaste istidens reträttskede. De avsattes längs isens rand eller helt i dess närhet. De Geer-moränerna kan användas för att bestämma glaciärkantens läge och riktningen för isens reträtt vid olika tidpunkter under deglaciationen.

De Geer-moränerna är i allmänhet 20–500 meter långa, några meter höga och 5–25 meter breda. Ryggarnas avstånd från varandra varierar mellan 20 och 200 meter. I områden med moränformationer, i synnerhet De Geer-moräner, är alltså de finskaliga höjdvariationerna i landskapstopografin mycket framträdande.

Kombinationen av undervattensmoränryggar och en kontinuerlig landhöjning skapar mångfaldiga havs- och kustnaturtyper. Till exempel de globalt sällsynta fladorna och glosjöarna bildas mellan Rogen- och De Geermoräner som sticker upp ur havet.

Havsbottens sammansättning

Havsbotten i Kvarkens skärgård består huvudsakligen av morän. Moränbottnarna upptar över 60 % av de kartlagda områdena. Berget ligger blottat på mindre än 5 % av havsbotten.

Mjuka gyttjebottnar, alltså områden där fint material ackumuleras idag, täcker över
10 % av ytan. Lokalt varierar utbredningen av dessa ackumulationsbottnar dock kraftigt.

Mjuka lerbottnar som består av sediment från Östersjöns tidigare skeden täcker också över 10 % av området. Hit hör till exempel sulfidhaltiga leror från Litorina-perioden.

Andelen av båda dessa mjuka bottentyper ökar mot större djup. Sand- och grusbottnar förekommer i mycket liten utsträckning i Kvarken.

Geodiversitet

När det gäller geodiversitet hör Kvarken till ett av Östersjöns rikaste områden. Också om olika berggrundens strukturtyper och jordarter inte förekommer i lika hög grad som i Finska viken eller Skärgårdshavet, har Kvarken en mycket varierande havsbotten med tusentals moränformationer och blockfält.

Tack vare sitt stora geologiska värde är Kvarkens skärgård med på Unescos världsarvslista. Tillsammans med Höga Kusten på svenska sidan utgör den ett gränsöverskridande geologiskt världsarvsobjekt.

Landhöjningen är snabbast i Bottenviken

Bottenviken är Östersjöns nordligaste avkrok. Medeldjupet är 41 meter och det största djupet 146 meter. Dess areal är 36 260 km2.

Största delen av Bottenviken har en sedimentär berggrund. Erosionen av dessa bergarter har producerat mycket sand, vilket kan ses i området.

Dessutom är landhöjningen här snabbast i hela Östersjön, upp till 1 cm/år. Landhöjningen påverkar erosionen och sedimentationen på havsbotten. Sand- och grusbottnar är vanligare i Bottenviken än i något annat område längs Finlands kust.

Berggrunden

Både Bottenviken och dess avrinningsområde ligger på den Fennoskandiska urbergsskölden. Största delen av berggrunden är urberg från den prekambriska eran.

Liksom Bottenhavet ligger också Bottenviken i en sänka i den Fennoskandiska skölden. Berggrunden är likadan på svenska och finska sidan om viken, samt i kanterna av Bottenviksbassängen.

I mitten av Bottenviksbassängen täcks den kristallina berggrunden av sedimentära bergarter som bildats av material som eroderades ur berggrunden för 1,4–1,2 miljarder år sedan. De består huvudsakligen av sandsten och konglomerat.

Liknande sedimentära bergarter finns också i Uleåborgstrakten, i Muhos sandstensområde, på Bottenhavets bottnar och i Satakunda. I Bottenviken är dessa, så kallade jotniska, sediment ställvis täckta av yngre avlagringar från Ediacaraperioden. Motsvarande ediacariska sedimentbergarter finns nästan överallt söder om Finska viken.

Ett intressant faktum är att Fennoskandien, under den tid då de jotniska sedimenten avsattes, befann sig nära ekvatorn.

Höjdskillnader och bottenformationer

Bottenviken har ett medeldjup på 41 meter och ett maximidjup på 146 meter. Djupförhållandena är fördelade ungefär som i Bottenhavet.

Också i Bottenviken ökar djupet gradvis på östra sidan och brant på den splittrade västra kusten. Motsvarande skillnad ses i terrängformerna på svenska och finska sidan.

På finska sidan sluttar havsbotten långsamt västerut och följer erosionsytan av det urgamla prekambriska kristallina urberget. I mitten av bassängen täcks berggrunden av sedimentära bergarter. Längs svenska kusten korsas havsbottnen, precis som i Bottenhavet, av flera förkastningslinjer.

Liksom i Bottenhavet kan berggrundens strukturella drag och topografi indelas i två huvudtyper: ett kuperat urbergsområde och planare områden täckta av sedimentära bergarter.

Södra Bottenvikens topografi domineras av urberg, vars höjdskillnader maskeras av morän av varierande tjocklek. I Bottenviken täcks urberget på många håll av sedimentära bergarter som i sin tur är täckta av tiotals meter tjocka kvartära sediment.

I norra Bottenviken beror lokala djupskillnader huvudsakligen på kvartära sedimentations- och erosionsformer. Genom området löper talrika åsar och ryggar samt tiotals meter djupa fåror från nordväst till sydost. Fårorna ser ofta ut som fortsättningar av älvar och åar på land och har uppenbarligen bildats redan före senaste nedisning.

Den dominerande nordväst-sydostriktningen i landskapet betonas av att inlandsisen rörde sig i samma riktning som de största förkastningszonerna.

Sedimentationsprocesser efter istiden har också i Bottenviken haft en tendens att jämna ut havsbottens ojämnheter. Också den snabba landhöjningen har bidragit till erosionen och omlagringen och jämnat ut höjdskillnaderna på havsbotten.

Landhöjningens effekter syns till exempel på att åsarna utjämnats av strandkrafterna längs kusterna. Åsarna har blivit allt lägre och sanden och gruset har spridits ut över stora områden nära de ursprungliga åsarna.

Ingen av de geomorfologiskt omfattande bottenformerna i Bottenhavet är överlägset dominerande. Jämna hårdbottnar upptar 19 %, jämna mjukbottnar 12 %, hårdbottenbassänger 14 &, mjukbottenbassänger 17 % och kullar och upphöjningar i lera och hård lera står för 10 %.

Kullar på hårdbottnar (mest morän) upptar 11 % av havsbotten. En del av dessa påminner om rev. Sandrevlar, som i den övriga Östersjön är rätt sällsynta, är relativt vanliga (8%) i Bottenviken. Den här bottentypen är lika vanlig endast i Kattegatt och Rigabukten.

Bottenvikens stora undervattensåsar, till exempel utlöparen av Lochteå ås, består av sand. Också mindre sandrevlar, och områden där sådana kan förekomma, finns på många håll i Bottenviken.

I Bottenviken förekommer dessutom dal- och kanjonliknande formationer, liksom även klyftor. Alla dessa är sannolikt rester av tidigare älv- och ådalar och bildades då havsytan låg betydligt lägre än idag.

Havsbottnens sammansättning

I Bottenhavet är sand och grus vanligare än i andra delar av de Finska havsområdena. Området har både breda sandfält och åsar. Området har också en del moräntäckta bottnar men nästan inga undervattensområden där berget ligger blottat.

I områden för vilka det finns mer specifika maringeologiska data är de huvudsakliga jordarterna hård lera (ca 30 %), sand och grus (ca 20 %) och morän (20 %). Tyvärr finns dylika data för mindre än 5 % av hela området. På över 60 meters djup är andelen hårda bottnar mycket liten.

Geodiversitet

Liksom i skärgården och längs Finska vikens norra kust är Bottenvikens havsbotten vid kusterna också splittrad. Alla de nämnda områdena har minst 7 geomorfologiskt olika bottentyper, av vilka var och en täcker mer än 5 % av botten. Alla vilar på kristallin berggrund och kännetecknas av en blockstruktur som är typisk för Baltiska urbergsskölden.

Allmänt taget kan man säga att geodiversiteten i Östersjön ökar från söder i riktning mot norr, från öppna havet in mot skärgården och kusten, samt från sedimentbergsområden till områden med kristallint urberg.

Finlands djupaste punkt ligger i Ålands hav

Ålands hav ligger i en tektonisk sänka i berggrunden och bassängens väggar är branta. Ålands hav är vårt djupaste havsområde. Medeldjupet är 75 meter och maximaldjupet hela 301 meter. Där kunde man stapla fyra av Helsingfors stadiontorn på varandra, utan att det översta tornets topp skulle ens skymta över ytan.

Ålands hav vilar på kristallin berggrund. Djupområdet i den tektoniska sänkan är täckt av yngre sedimentära bergarter. I nordost och på själva Åland består berggrunden huvudsakligen av rapakivigranit.

I Ålands hav domineras havsbottens topografi av de avlånga djupen i öst-västlig (södra djupet) och sydost-nordvästlig riktning (norra djupet). Med sina kanjondalar påminner djupen om gravsänkor. Trösklarna, det vill säga de grunda områdena som avgränsar Ålands hav mot norr och söder, begränsar vattenutbytet både mellan Östersjöns huvudbassäng och Ålands hav och mellan Ålands hav och Bottenhavet. Djupvattnet från Östersjöns huvudbassäng lyckas bara i liten utsträckning strömma över ryggarna söder om Ålands hav och vidare till Bottniska viken.

Kanjoner och dalar, som är relativt sällsynta i Östersjön, förekommer i någon mån i norr, till exempel i Skärgårdshavet och Ålands hav. Kanjonerna, dalarna och klyftorna på havsbotten är ofta utlöpare av inlandsälvar och -åar. De kan också vara rester av forntida flodbäddar. Många av dem fungerar fortfarande som undervattensleder. Liksom i Skärgårdshavet är kanjonerna i Ålands hav viktiga transportkanaler för vattenflöden mellan Östersjöns huvudbassäng och Bottniska viken. I Ålands hav förekommer också lertäckta upphöjningar och bergshöjder.

I Ålands havs bassäng kännetecknas området på många ställen av erosionsbottnar. Starka bottenströmmar har eroderat bort sediment under hundra- och tusentals år. På andra håll pågår sedimentation. Till exempel i den västra delen av bassängen finns det exceptionellt tjocka sedimentavlagringar, till och med tiotals meter tjocka. De har bildats under en lång tid då sedimentmaterial som transporteras av strömmar avsätter sig på havsbotten. Sådana avlagringar erbjuder unika arkiv för studier av miljöförändringar och deras orsaker under hundra- och tusentals år.

Också i Ålands hav har bottnarna hög geologisk diversitet.

Geologiska forskningscentralen (GTK) har inte utfört geologiska karteringar av bottnarna i Ålands hav. Därför saknas noggranna geologiska uppgifter för det här området.