Områden med kristallin berggrund är mångformiga
I Norra Östersjön, såsom längs den finska och svenska kusten och i skärgården, består berggrunden under havet huvudsakligen av urgamla kristallina bergarter. Berggrundens kross- och brottzoner kan ses till exempel i det fragmenterade och mångsidiga landskapet i skärgårdshavet och Finska viken.
I södra Östersjön, mellersta Bottenhavet och Bottenviken, samt längs Finska vikens södra kust täcks den kristallina berggrunden av yngre sedimentära bergarter som jämnar ut havsbottens djupskillnader. I områden med kristallin berggrund bildar havsbotten ofta en mer varierad och mångformig livsmiljö än i områden där den är täckt av sedimentära bergarter.
Havets bottenformationer bildades i huvudsak redan före senaste istiden
Bottenmorfologin och -topografin vi ser idag har bildats av kristallin berggrund, sedimentära bergarter, istidserosion och -avlagringar samt av de nutida erosions- och sedimenteringsförhållandena. Huvuddragen av bottenytans former har emellertid bildats redan före den senaste istiden, under de tidiga stadierna av berggrundens utveckling.
Havsbottnens berggrund varierar i de olika delarna av Östersjön. I Norra Östersjön, särskilt längs kusten, ligger den kristallina berggrunden i dagen. I bassängens södra och mellersta delar täcks berggrunden av yngre sedimentära bergarter (sand- och kalksten). Kaskela & Kotilainen, 2017
Östersjön är ett av världens grundaste hav
Östersjön är ett innanhav på den Eurasiska kontinentalsockeln. Dess enda kontakt till världshaven går genom de smala danska sunden. Eftersom havet ligger helt på kontinentalsockeln är det mycket grunt, medeldjupet är endast 54 m. Detta gör Östersjön till ett av världens grundaste hav.
På grund av bassängens ringa vattendjup och form är Östersjöns vattenvolym liten och vattnet byts långsamt. Även om Östersjön är grund är den fortfarande efter Svarta havet den näst största brackvattensbassängen i världen.
Djupkarta över Östersjön. EMODnet Bathymetry, 2018
Mest jämna bottnar i Östersjön
Generellt taget är Östersjöns bottnar rätt jämna. Plana områden och bassänger täcker två tredjedelar av havsbotten. Här och där finns dock djupare sänkor, till exempel Landsortsdjupet (459 m), Ålandsdjupet (301 m) och Bottenhavets djupaste del (293 m).
Andra former av havsbotten, dalar, gropar och smala kanjoner är typiska i vissa områden.
Olika delar av Östersjön avviker kraftigt från varandra just i fråga om bottens former och landskap. Om Östersjön skulle indelas enligt sina bottenformationer skulle de nya delområdena vara mycket mer avvikande och av olika storlekar än de delområden vi känner till i dag.
Paskamonttu är en undervattensklyfta utanför Aspö i Finska viken. Bilden är uppgjord med hjälp av djupdata som insamlats med ett flerstråle ekolod.
Kanjoner och dalar styr strömmar och transporterar vatten
Ett typiskt drag för havsbottnen kring Åland och Skärgårdshavet är undervattens kanjonerna som följer berggrundens brott- och förkastningslinjer. Bottenhavets och Västra Östersjöns största dalar och raviner ligger också i forntida förkastningszoner i berggrunden.
Undervattensdalarna och -kanjonerna i Norra Östersjön är fortsättningar på fastlandets älvdalar. Många av dem styr bottenströmmarna och leder syre- och näringsrikt vatten från ett område till ett annat. Till exempel kanjonerna som skär igenom Skärgårdshavet tar hand om vattenutbytet mellan Östersjöns huvudbassäng och Bottniska viken.
I Västra Östersjön och de danska sunden har man kartlagt att undervattensdalsystemen löper i samma riktningar som forntida älvdalar och isälvar.
Åsar, rev, trösklar och kullar formar havsbotten
Till havsbottenformationerna hör också åsar, rev, trösklar och andra uppstickande strukturer av olika slag. På öppna havet är de oftast täckta av lera. De är mindre slitna än motsvarande formationer i grundare vatten, där vågerosionen är starkare. Lokalt, till exempel i Bottenhavet, ger lerkullar på havsbotten indikationer på underliggande moränformationer.
Liknande undervattensmoränryggar som avsatts av den senaste inlandsisen finns också i norra Östersjön, särskilt i Kvarken. Där exponerar landhöjningen långsamt, men kontinuerligt, allt djupare havsbottensediment för erosion av strömmar, vågor och is.
I de delar av Östersjön där det finns stora sandavlagringar bildas också sandkullar. Till exempel de i Bottenhavet och Bottenviken förekommande stora isälvsavlagringarna, sandåsarna, sticker upp ur omkringliggande havsbotten som sandkullar. Såsom även de stora sandbankarna, en av de naturtyper som upptas i Natura 2000-programmet.
Klippformationer å andra sidan är karakteristiska för skärgårdsområden vars kristallina berggrund har utsatts för glacialt slitage under flera istider.