---

Östersjöns svagt salta vatten kallas brackvatten och har egenskaper som avviker från havsvattnets. I sunden mellan Danmark och Sverige är salthalten fortfarande kring 20, men minskar gradvis i riktning norrut. I Finska vikens inre delar är salthalten endast 0 - 3, i Bottenviken cirka 2. Så här brukar saltgradienten se ut också i flodmynningar. På sätt och vis kan Östersjön betraktas som en stor flodmynning.

Mycket sötvatten rinner ut i Östersjön

Östersjön tar hela tiden emot sötvatten från floder, älvar och åar, medan saltigt havsvatten strömmar endast in via de grunda danska sunden. Inflödet är saltigare och därmed tyngre än Östersjöns vatten och dyker ner i djupa lager. Östersjöns vatten är därför konstant skiktat, och salthalten minskar från botten upp mot ytan. Egentliga Östersjöns saltaste vattenmassa ligger i Gotlandsdjupet.

Havets temperatur påverkas av djup och uppvällning

Under sommaren är ytvattnet varmast i södra Östersjön, i östra Finska viken och i Rigabukten. Grunda kustvatten är i regel de allra varmaste. Ytvattnets maximitemperaturer under sommaren växlar mellan 15 och 18 grader, men på grunt vatten och vid kusten kan dess temperatur gå upp flera grader.

Om vinden under en längre tid blåser så att kusten ligger till vänster i förhållande till vindriktningen sker en uppvällning. Kustvinden transporterar ut det varma ytvattnet mot öppna havet och kallt djupvatten väller upp istället. Djupvattnet är kallt och näringsrikt och eutrofierar ytskiktet. I Finska viken kan också en kraftig vind från land ut mot havet åstadkomma en uppvällning nära kusten.

Salthalten varierar på olika djup

Östersjöns ytvatten har i allmänhet relativt jämn salthalt. Salthalten ökar snabbt när man går djupare från 40 till 80 meter. Fortsätter man neråt jämnar den ut sig igen. Saltsprångskiktet kallas haloklinen. Haloklinen isolerar djup- och ytvattnet och försvagar eller helt förhindrar syreöverföring till djupt vatten.

Bottniska vikens vatten är endast svagt skiktat

I Egentliga Östersjön förbrukas syret ofta helt under haloklinen med den påföljden att svavelväte börjar bildas istället. I Bottniska viken är syresituationen mycket bättre än i Egentliga Östersjön. Där är skiktningen inte lika stark och det salta och därmed tyngre vattnet som strömmar in från Egentliga Östersjön kan sjunka till botten och föra med sig syre.

Den svagare skiktningen tillåter också vattnet att blandas om ända ner till botten under hela året. Bottniska vikens situation underlättas också av tröskeln vid Ålands hav (60–70 m) och det grunda Skärgårdshavet, som hindrar salt, syrefattigt och näringsrikt djupvatten från Egentliga Östersjön att strömma in.

Västra Finska viken lider ofta av syrebrist

Mellan Finska viken och den Egentliga Östersjön finns däremot inga skyddande trösklar. Djupvatten från sydväst strömmar obehindrat in i Finska viken och förstärker skiktningen. Därför lider de djupa vattnen i vikens västra och mellersta delar ofta av syrebrist.

Syrebristen i vattnet under haloklinen i västra Finska vikens djupa områden uppkommer av följande orsaker:

1. Djupvatten som strömmar in i Finska viken från Egentliga Östersjön är redan syrefritt och eftersom det är tyngre än vattnet i Finska viken förstärker det skiktningen.
2. Organiskt material som sjunker till djupvattnet förbrukar fortfarande syre när det bryts ner.

Termoklinen är ett språngskikt som uppstår på sommaren

Under sommaren uppstår också ett temperatursprångskikt, termoklinen, i vattenmassan. Den skiljer ett ganska jämnvarmt ytlager från ett mycket kallare mellanlager. Sommarens termoklin ligger vanligtvis vid 10-20 m djup. Under sommarens lopp sjunker termoklinen neråt i takt med att det varma ytskiktet ökar i tjocklek.

Det varma ytvattnet blandar sig inte med det kalla vattnet under termoklinen. Ytvattnet som omblandas av vindarna håller samma temperatur ända ned till termoklinen. Vattnet under termoklinen omblandas endast tillfälligt.

På hösten svalnar ytvattnet och termoklinen försvinner. Höststormar och vattenströmmar orsakade av temperaturskillnader, dvs. konvektion, blandar om vattenmassorna. I Bottenviken blandas vattnet ända till bottnen under höstarna, men i Egentliga Östersjön når omblandningen endast ner till den permanenta haloklinen.

Temperaturen och salthalten bestämmer vattnets täthet

Temperaturen och salthalten bestämmer tillsammans vattentätheten. Ju högre täthet, desto tyngre vatten. På sommaren bestäms tätheten främst av ytvattnets höga temperatur, men i jämnvarma vatten är salthalten viktigare. I oceanernas stora djup påverkas tätheten också av trycket, men i den relativt grunda Östersjön spelar trycket ingen större roll.

I fråga om täthet har havsvatten en speciell egenskap: temperaturen för den maximala tätheten påverkas av salthalten (och trycket). Sötvatten är tätast vid ca +4 grader, men saltvatten är tätast vid lägre temperaturer. I Östersjöns största djup, där salthalten är cirka 12, är det tätaste vattnet endast cirka 1,5 grader varmt.

I haven kring den finska kusten är tätheten maximal vid 2–3 grader. Eftersom det saltaste, och därmed tyngsta, vattnet sjunker till botten ökar salthalten från ytan hela vägen ner till botten.