Låga fosforhalter i Bottenviken

Mängden näringsämnen i Bottenviken påverkas av utflödet från de stora älvarna och vattenutbytet med Bottenhavet. Också inre processer som binder eller tar bort näringsämnen inverkar på näringsbelastningen.

En betydande del av de näringsämnen som älvarna medför är naturlig urlakning, vilket är oberoende av människans verksamhet. Bottenviken belastas också av jord- och skogsbruket samt av torvproduktionen. Belastningarna från kustbefolkningscentra och -industrier är begränsade till kustvattnen nära utsläppskällorna.

Fosfornivåerna i Bottenviken har varit mycket låga sedan 1990-talet. Bottniska viken har besparats från höga fosforhalter eftersom endast lite vatten strömmar in från Egentliga Östersjöns djupa fosforrika vattenskikt. De låga fosforhalterna i Bottenviken förklaras också av det faktum att dess syresatta bottenmaterial binder effektivt fosfor.

Lägre kvävehalter än under toppåren

Bottenvikens kvävehalter var som högst kring decennieskiftet 1980 – 1990 och har långsamt sjunkit sedan dess. Utvecklingen kan eventuellt förklaras med minskande avsättning från luften. I kustområdet har kvävehalten hållits på samma nivå under hela perioden.

Bottenhavet eutrofieras gradvis

Bottenhavet har genomgått en långsam eutrofiering ända sedan 1980-talet. Näringssituationen i Bottenhavet påverkas av fosfor från södra havsområden och kväve från Bottenviken.

Från Östersjöns huvudbassäng strömmar huvudsakligen syrerikt, saltfattigt ytvatten och endast mindre mängder tungt salt djupvatten. På grund av svaga djupvattenströmmar uppstår ingen kraftig haloklin. Vattnet kan blandas om och syrebrist förekommer inte i Bottenhavet.

Bara en smal kustzon belastas av jordbruket

Kustvattnet påverkas huvudsakligen av belastningen från älvarna. Värst är läget i Kumo älvs mynning där belastningen från jordbruket i avrinningsområdet är kraftig. Längs den öppna Bottenhavskusten blandas vattnet effektivt. Därför påverkas vattenkvaliteten av belastningen från bosättning och industri endast inom en smal zon längs kusten.

De cyanobakterieblomningar som började dyka upp kring mitten av 1990-talet visar ändå att en långsam eutrofiering pågår i området. Utvecklingen beror troligen på en minskning av förhållandet kväve och fosfor, vilket orsakas av en ökning av fosforhalten.

Nuvarande näringsnivåer motsvarar situationen vid decennieskiftet 1980 - 90

I det öppna Bottenhavet sjönk fosforhalterna på 1990-talet. Under 2000-talet vände dock trenden till mild och stadig ökning. Ökningen beror troligen på ökningen av fosforhalter i ytlagret i Östersjöns huvudbassäng.

Utvecklingen av fosforhalterna i Kvarkens skärgård skiljer sig något från det öppna havet. Den steg på 1980-talet och förblev oförändrad på 1990-talet. Under 2000-talet har trenden varit stigande, i likhet med det öppna havet.

I det öppna Bottenhavet var kvävehalten högst under 1980-talet, varefter den långsamt sjönk ända till mitten av 2000-talet. Förändringen beror antagligen främst på en liknande utveckling av kvävedepositionen i Östersjön.

I Kvarkens skärgård var kvävetrenden först sjunkande, som på öppna havet, men ökade under 2000-talet. Under 2010-talet har koncentrationsnivån motsvarat situationen på 1980-talet.

Skärgårdshavet känsligt för eutrofiering

Skärgårdshavet har inget egentligt öppet havsområde. Hela Skärgårdshavet är grunt, fragmenterat och vattenutbytet är begränsat. Därför är det speciellt utsatt för eutrofiering.

Särskilt belastningen från jordbruket påverkar innerskärgårdens näringsnivå. Tillståndet i de sydöstra och södra delarna av Skärgårdshavet påverkas särskilt av näringshaltigt vatten från Finska viken och den norra delen av Östersjöns huvudbassäng. Också näringsämnen från botten höjer lokalt näringshalterna i inner- och mellanskärgården.

Stigande fosforhalter i Skärgårdshavet

I Skärgårdshavet har ytvattnets fosforhalt ökat nästan konstant sedan 1980-talet, vilket avspeglar utvecklingen i Östersjöns huvudbassäng. Det är också möjligt att frisättningen av fosfor från botten har ökat. Ökningen är särskilt tydlig i det bottennära djupvattnet.

Kvävehalten har å andra sidan varierat kraftigt, också om den allmänna nivån inte förändrats signifikant under mätningsperioden. Belastningen från vattendragen och den relativa andelen älvvatten i havet avspeglas i kvävekoncentrationerna i inner- och mellanskärgården.

I Norra Östersjön slutade näringshalten öka redan på 1980-talet

Den del av Egentliga Östersjön som ligger närmast Finland utgör korsningen för vattenströmmarna från Finska viken, Södra Östersjön och Bottniska havet. Således bestämmer belastningen från hela Östersjöns avrinningsområde dess näringsstatus.

Näringsnivåerna i området ökade under efterkrigstidens industrialisering fram till 1980-talet. Sedan dess har situationen förblivit densamma eller nivån sjunkit något.

Finska viken lider av höga näringshalter och syrebrist

Belastningen från avrinningsområdet, djupvattenströmmar från Egentliga Östersjön och den fluktuerande syresituationen i botten reglerar näringskoncentrationerna i Finska viken. Östra Finska viken påverkas starkt av näringsbelastningen från S:t Petersburg med omnejd. Dessutom kommer särskilt kväve från floden Neva ut i havet. Fosforbelastningen har sjunkit kraftigt sedan mitten av 2000-talet. Det har påverkats av den intensifierade behandlingen av samhällsavloppsvattnen i S: t Petersburg och minskningen av fosforbelastningen från floden Luga sedan 2012.

Många faktorer höjer näringshalterna i Finska viken

Näringskoncentrationerna längs Finska vikens fragmenterade kust påverkas av tillståndet på öppna havet och av belastningen från avrinningsområdet. Särskilt vattnen öster om huvudstadsområdet, som har dålig vattenväxling, eutrofieras via åar och älvar, samt av avloppsvatten från bosättning och industrier.

Den dåliga syresituationen i botten av Finska viken försvagar tillståndet av kustvatten också i områden utan lokal näringsbelastning. Den inre belastningen av fosfor från syrefria botten höjer halterna i djupvattnen.

Den varierande syrehalten i det bottennära vattnet ute i Finska viken reglerar den inre belastningen och fosforhalterna. De ökande fosforhalterna på 1970–80-talen berodde både på yttre och inre belastning. Till skillnad från 1990-talet och början av 2000-talet berodde ökningen främst på intern belastning.

Lägre fosforhalter i Finska viken under 2000-talet

I kustområdena ökade fosforhalten klart under 1990-talet. De stora variationerna från år till år förklaras av varierande inre belastning. Koncentrationstillväxten avstannade på 2000-talet och började sjunka, särskilt i Finlands östligaste kustvatten.

Minskningen i fosforhalten berodde främst på en minskning av den interna belastningen. Den minskande fosforbelastningen från Ryssland under 2010-talet har också förbättrat östra Finska vikens tillstånd.

De varierande kvävehalterna har stabiliserats

Ute på Finska viken började kvävehalten öka under 1970-talet, men ökningen avstannade i mitten av 1980-talet. Förändringen förklaras av en samtidig minskad luftavsättning av kväve och kvävebelastning från avrinningsområdet

I den yttre skärgården av den centrala Finska viken har kvävekoncentrationen på 2000-talet varit på samma nivå som i Finska vikens öppna havsområden i genomsnitt. Kvävehalterna har inte förändrats i någon högre grad sedan slutet av 1990-talet. I den östliga delen av våra territoriella vatten är kväveinnehållet klart högre än i de centrala och västra delarna på grund av påverkan av flodvatten.