Biologiska indikatorer för skadliga ämnen

Effekterna av skadliga ämnen på Östersjöns natur kan följas upp med hjälp av bioindikatorer och havsförvaltningens indikatorer. Bioindikatorerna är arter av organismer som påvisar förekomsten av skadliga ämnen och deras effekter på miljön.


 Ljusa östersjömusslor på en sandig botten.
Östersjömusslor.

Många goda bioindikatorer på havsbotten

För många sessila (stationära) bottendjursarter kan mängden havsbottenföroreningar och deras påverkan på näringskedjan mätas. Fjädermyggor hör till de mest använda bioindikatorerna vid undersökningar av havsbotten.

Vissa fjädermyggarter tål bra belastning från avloppsvatten. Morfologiska missbildningar kan mätas från larver av dessa arter. Missbildningar används för att bedöma populationernas hälsotillstånd och bottenmaterialets skadlighet. De missbildade larverna växer ofta långsammare och i förorenade områden dör en större andel före mognad.

Biomarkörer visar förändringar i miljön

Biomarkörer är egenskaper som återspeglar en förändring i organismens biologiska tillstånd. Dessa kan till exempel vara proteiner, hormoner, celler eller organismer.

I Finlands kustområden har man gjort omfattande studier om hur musslor kan utnyttjas som bioindikatorer. Man har mätt biomarkörernas variation både hos vilda blå- och östersjömusslor och hos blåmusslor utplacerade i burar i undersökningsområdena. Denna variation har ofta stått i förbindelse med deras halter av skadliga ämnen uppmätta från mjukvävnad.

Biomarkörer i fisk

Biomarkörer har också uppmätts i fisk i finska havsområden. De kan visa hur effekterna av skadliga ämnen varierar i olika havsområden. I Finska viken innehåller till exempel strömmingens blodceller betydande tätheter av mikrokärnor, vilket är en indikator på genotoxicitet. Lax i Finska viken uppvisar starkare biomarkörsvar på främmande ämnen och högre halter av dioxiner och PCB-föreningar än sina släktingar i Bottenhavet.

Svårt att ingripa i tid

Effekterna av skadliga ämnen på olika nivåer i det finska marina ekosystemet är dåligt kända. Detta beror på att effekterna av skadliga ämnen inte systematiskt har övervakats i tillräcklig utsträckning.

Avsaknaden av ”tidiga alarmsignaler” såsom biomarkörer gör det svårt att snabbt upptäcka förändringar orsakade av skadliga ämnen. Konsekvenserna kan därför bli allvarliga innan tillräckliga forskningsdata finns tillgängliga för att initiera effektiva skydds- och begränsningsåtgärder.