I syd och sydväst står jordbruket för den klart största belastningen. Omgivningen kring de största städerna och Kymmene älvs mynning hör till undantagen. Kring huvudstadsregionen och Åbo är jordbruket ändå en viktigare belastningsfaktor än det renade avloppsvattnet.

I Bottenvikens avrinningsområde är andelen åkermark liten, men de ligger huvudsakligen i områden med kustälvar och få sjöar. I Skärgårdshavets avrinningsområde står åkermark för en stor del av landområdet och sjöarna är få. Dessutom är jorden näringsrik och känslig för erosion.

Finska viken hårt belastad

Avrinningsområdet vid Finska viken är tätt befolkad och till stor del uppodlad. Eutrofiering av kustvatten orsakas av belastning från reningsverk och jord- och skogsbruk. Dessutom ökas näringsbelastningen genom otillräckligt behandlat avloppsvatten i glest befolkade områden.

S:t Petersburg har stor inverkan på Finska viken

I förhållande till sin yta hör östra Finska viken till Östersjöns mest belastade områden. Floden Neva som rinner ut i vikbottnet och metropolen S:t Petersburg i dess mynning har en betydande inverkan på hela Finska vikens tillstånd. Effektiveringen av stadens vattenrening har förbättrat det allmänna tillståndet i Finska viken och dess kustvatten.

Mycket näring från Kymmene älv

Lokalt påverkas vattnen i östra Finska viken mest av älvar och åar i avrinningsområdet. Av dessa är Kymmene älv den största enskilda belastaren.

På vintern är effekterna av den diffusa belastningen på älvvattenkvaliteten minimal och Kymmene älvs vatten sprider sig som ett istäckt ytvattenskikt långt från mynningen. Numera är dessa vatten uppenbarligen mindre näringsrika än kustvattnen i östra Finska viken, särskilt vad gäller fosfor, så i detta avseende späder de ut havsvattnets fosforhalter.

Belastningen från älvar förklarar inte eutrofieringen av öppna havet

Den inhemska näringsbelastningen eutrofierar främst älvmynningar samt inner- och mellanskärgården, men förklarar inte eutrofieringen längre ut till havs. Detta gäller särskilt västra Nyland där den lokala näringsbelastningen är relativt låg.

I Finska viken är näringsnivån relativt hög också längre ut till havs och vattenströmmar för in näring till de eutrofieringskänsliga kustvattnen. Eutrofieringen är kraftigast i de grunda skärgårdsvattnen väster om Porkala udd. I de öppnare områdena utanför Hangö udd är näringsnivåerna klart lägre.

Det lokala jordbruket är inte lika tydlig näringsbelastare av kustvatten i Finska viken som i Skärgårdshavet. Men det är en betydande källa till näringsämnen.

Ojämn eutrofiering av Skärgårdshavet

Eutrofieringen av Skärgårdshavets inre skärgård har främst påverkats av kommunalt avloppsvatten och jordbruk.

Jordbruket belastar Skärgårdshavet

Vattenskyddsåtgärder vidtagna av jordbruket har inte minskat den näringsbelastning det åstadkommer på önskat sätt. Åkrarna i avrinningsområdet är känsliga för erosion och vattendragen transporterar mycket kväve och fosfor i förhållande till sin vattenföring.

Fosforbelastningen av kommunalt avloppsvatten minskade kraftigt redan på 1970-talet och har minskat ytterligare sedan dess. Kvävebelastningen började minska först på 2000-talet när kväveborttagningen blev effektivare. Fiskodlingen har igen den största belastningen på mellanskärgården. Belastningseffekten var som störst i slutet av 1980-talet, men har minskat sedan dess.

Också ytterskärgården lider av eutrofiering

Eutrofieringen av skärgårdens yttre skärgård började öka under 1970-talet och utvecklingen fortsatte fram till 2000-talet.

Skärgårdshavet är mycket fragmenterat, vilket betyder att belastningskällornas effekter drabbar ojämnt olika områden. Effekterna av lokala belastningskällor märks mest i de inre delarna av Skärgårdshavet medan den luftburna depositionens effekter är störst i ytterskärgården.

Näringsämnen som transporteras med vattenströmmar påverkar främst Skärgårdshavets södra och sydöstra delar.

Bottenhavskusten besparad från kraftig eutrofiering

Även om flera starkt jordbruksbelastade åar och älvar rinner ut i Bottenhavet finns här rätt få tydligt eutrofierade vattenområden. På grund av den öppna kusten är den eutrofierade kustzonen tydligt smalare än i Skärgårdshavet.

Förutom jordbruket beror den starka eutrofieringen utanför Kumo älvs mynning också på näringsutsläpp från bosättning och industri. Kumo älv står ensam för ca 80% av den belastning som når kustvattnen i Satakunta. 

Minskade utsläpp i Bottenviken

Fosforbelastningen på Bottenviken har minskat. Detta beror huvudsakligen på utvecklingen av effektivare industriprocesser och bättre rening av avloppsvattnen.

Kvävebelastningen har däremot fortsatt att öka ända sedan mitten av 1980-talet. Detta antas bero särskilt på intensifieringen av jordbruket och tillväxten av tätbebyggelse, men också av ökande vattenföring i älvarna. Trots många åtgärder har kvävebelastningen från älvarna fortsatt att öka.

Till skillnad från andra Östersjöregioner ökade belastningen från punktkällor i Bottenviksområdet ända till mitten av 1980-talet. En anledning till detta var att fler och fler hushåll deltog i kommunal avloppsrening.

Trenden utjämnades i slutet av 1990-talet då avloppsreningsverk slogs samman och avloppsreningen blev effektivare. Samtidigt minskade även näringsutsläppen från massa- och pappersbruk.